Göteborgsposten – 12 februari 1872, sida 2

Hofsten, Strokich, Ros, Tauvon, Gripenstedt, Hedenstjerna, Meurling. Spak, Malmborg, von Platen, Ankarcrona, Levin. Brithelli, Haij, grefve Mörner, kgl. sekret:ne, frih. Taube, Tauvon och Lundström, brukspatron Bohnstedt, frib:ne Carlsson Bonde, Oskar Åkerhjelm och Knut Åkerhjelm. Från Utlandet. Ä Det finnes i våra dagar en kamp, som tager allt större utsträckning och äfven blossar med stigande våldsamhet — det är den mellan de båda grenar, i hvilka den romerskkatolska kyrkan sönderfallit, gammaloch nykatolikerna. Af dessa erkanna de senaresom bekant) påfvens ofelbarhet och syllabus samt kallas i allmänhet för ultramontaner; under det att de förra förneka denna ofelbarhet och tillochmed gå ännu längre, i det de, i likhet med de s. k. nyrationalisterna i den protestantiska kyrkan, vilja en reformation, hvilken skall återtöra kristendomen till dess första enkelhet och grundsanningar. Denna kamp, som egentligen börjades i ltalien, ståndar nu hufvudsakligen i Tyskland, der den helt visst kommer att bli af större betydelse, i det furst Bismarck med godt omdöme och skarp blick häftigt motträder ultramontanerna på det politiska området, der de velat spela en roll, och sålunda vinner för sig ej blott protestanterna, utan äfven gammalkatolikerna, hvarigenom han blir nykatolikerna eller ultramontanerna öfvermäktig. Af denne statsmans uttalanden framgår i öfrigt, att han sjelf är mer än till hältten voltairian och att han endast af statsskäl blandar sig i striden. Våra läsare känna redan, att i Frankrike egentligen den store predikanten i Nötre Dame, pater Hyacinthe, brutit med påfveanhanget, för hvilken brytning han också vederbörligen uteslutits ur församlingen. Genom sitt frisinnade uppträdande har han gifvit en ny stöt åt den nationala och reformerande rörelsen inom franska kyrkan; och han befinner sig f. n. i sjelfva Rom, obekymrad om jesuiternas stämplingar och försåt, der han deltager i redigerandet af ett frisinnadt, gammal-katolskt blad. Nu se vi i parisertidningen Temps, att återigen en ansedd prest brutit med påfven och ultramontanerna samt står färdig att gå i striden för den reformatoriska rörelsen. Denne prest är Michaud, teologie doktor, hederskanonikus i Chålons och vikarie i Madeleine-kyrkan. Han uttalar brytningen i ett bref till erkebiskopen af Paris, Guibert. Han säger sig deri vara en motståndare till påfvens otelbarhet och en vän af gammal-katolikerna; han erinrar Guibert om dennes forna ultramontana åsigter och fördömer hans uppförande, då han af presterna begär ej allenast yttre underkastelse under de nya dogmerna, utan äfven inre tro på desamma. Erkebiskopen kränker dermed sin föregårgare Darboys minne och sitt eget anseende. Guibert skall kanske, säger han, åberopa sig på Darboyes officiela uttalanden. Men Darboy sade till honom ännu fyra dagar förr än han greps af kommunisterna: Eftersom ni sjelf tillhör armn, kan ni tydligen icke uppresa er mot edra befälhafvare, ej heller angripa påfven som är starkare än ni. Ni måste således till det yttre och i edra officiela handlingar underkasta er denna ofelbarhet och detta koncilium. Hvad angår ert samvete, så har ni tillräckligt förstånd, erfarenhet och hederskänsla för att veta, hvartill ni skall hålla er. De må göra och säga, hvad de behaga, deras dogm skall likväl förbli afsmaklig och deras koncilium ett koncilium at klockare. Var derför lugn; arbeta alltjemt och uppfyll er pligt, utan att bry er om dem. Farväl! Michaud tillbakavisar derpå förebråelsen, att han skulle ha ändrat sin öfvertygelse och sålt sin fana; han säger, att om den soldat, som öfvergifver sin fana, är törtjent af förakt, med hvilken skam skall icke då den Kristi soldat hölja sig, som, sedan han svurit det katolska banret trohet, låter henne på ett sådant sätt neddragas, att hon ej mera betyder katolicism, utan ultramontanism. Michaud vill aldrig göra sig till medbrottsling i en sådan missgerning, och han tager af detta skäl afsked. Han vet, att erkebiskopen Guibert skall exkommunicera honom, men denna exkommunikation kan icke skilja hans själ från katolska kyrkan. Den kan endast utesluta honom ur den ultramontana kyrkan, och det är onödigt, ty han har aldrig tillhört henne, utan framhärdar i sitt påstående, att en djup afgrund skiljer katolismen från ultramontanismen. Han lemnar en i alla afseenden fördelaktig ställning, men vill heldre lefva med ära i armod, än att med rikedom utstå samvetsqval. Michaud säger vidare, att han ej står ensam med sina åsigter. Oafsedt de armeniska biskoparne och utan att tala om de trogna i Österrike och Tyskland, hvilka föredraga exkommunikationen framför kätteriet, finns det i Frankrike, Eogland, Italien och Spanien talrika prester och trogna, hvilka erinra sig, att enligt framstående biskopars vittnesbörd ingen verklig och allvarlig diskussion egt rum å konciliet. Jag är katolik, säger han, och skall så förblifva, emedan jag icke hyllar ultramontanernas heterodoxa principer, utan endast katolicismens ortodoxa princip. Jag är prest och tänker så sörblifva. Nödsakad att i erkebiskopen icke se rättens makt, utan maktens rätt, skall jag icke uppfylla någon presterlig förrättning i de för mig tillslutna kyrkorna. Men dit de trogna skola kalla mig är jag besluten att gå och uppfylla mitt presterliga embete, i biktstolen, vid domfunten, vid