Med dessa ord satte den lille mannen sina glasögon ännu fastare på näsan, kastade sig tillbaka i sin stol, stoppade händerna i fickorna och såg skarpt på förbrytaren. — Ni är en oböjlig herre, sir, sade Grogram, i det han besvarade blicken och använde en helt olika ton mot den han förut begagnat. Det är ingen möjlighet att få något öfvertag öfver er, det är tydligt nog. Ni säger att ni uppsökte mig, emedan ni trodde att jag skulle vara en af de två män som voro inblandade i den stora guldstölden. Antag nu att ni funnit på den rätte, hvad skulle ni önskat af mig? — Jag skall ej blottställa mig mycket genom att säga er det, sade mr Pentweazle lugut; ty naturligtvis skulle jag i nödfall svära på att hvart ord ni sade vore lögn, och med den ställning hvar och en af oss innehar skulle man taga min ed för god mot er. Jo, under nyssnämnde förutsättning, skulle jag ha gjort några förfrågningar rörande platsen der det stulna guldet blifvit gömdt. — Och hvad skulle ni vara beredd att gifva i utbyte mot denna underrättelse, sir? — Till den förbrytare som lemnade mig denna underrättelse, pålitligt och så att intet misstag kunde uppstå, skulle jag vara beredd att skänka hans frihet. — Hans frihet! Huru, ett benådningsbref? — Benådningsbref! Nonsens! Jag är ej någon agent från regeringen. Jag menar att jag skulle ha varit beredd lemna honom hjelp till att komma ifrån kolonien. — En flykt! Ni menar ju att ni skulle hjelpa honom att rymma? Omöjligt! Hvad annat?