— Dessutom skulle jag gifva honom ett visst belopp i guld, om hvars storlek vi sedermera skulle komma öfverens. — Det låter billigt nog, sade Grogram. — Men jag skulle ha den säkerheten på honom att, för den händelse han bedroge mig, jag så fort han anlände till England skulle kunna angifva honom såsom en förrymd deporterad och få honom återsänd till denna trefliga koloni. Ni skall invända att han äfven kunde angifva mig; men både min risk och mitt straff skulle bli oändligt mycket mindre än hans. — Och huru skulle han kunna lita på er? frågade Grogram slugt. — Min gode man, inser ni ej att han skulle ha mig fullkomligt i sina händer? Han ensam skulle veta hvar penningarne vore förvarade till den tid då vi gemensamt funne dem, och sedan vi funnit dem och delat dem skulle vi vara båda i samma båt och det skulle vara farligt för den ene att handla svekfullt mot den andre. — Jag inser det, sade Grogram efter en minuts begrundande. Det är tydligt nog, ja. Nu är frågan den: antag att ni funne den man ni sökte, huru skulle ni hjelpa honom på flykten? — Det skulle han nog veta sjelf bäst, sade mr Pentweazle. Jag skulle ej tro att det vore särdeles svårt. — Ej svårt! upprepade Grogram med ett hånskratt. Har ni varit ute vid det runda tornet på ändan af landtungan? — Nej, sade mr Pentweazle; jag har ej varit der,