Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 2

händelser behöfver jag ej bråka mitt hufvud dermed förr än jag träffar honom. På aftonen samma dag befann sig mr Pentveazle i en högst orolig sinnesstämning. Han blickade ängsligt från klockan som stod öfver kaminen mot dörren och gaf akt på hvarje fotsteg som hördes nalkas. Snart bemärktes steg som voro betydligt tyngre än alla som föregått dem, och mr Pentweazle lyssnade ifrigare än någonsin. Hans sionesrörelse nådde sin höjd då dörren öppnades och en man inträdde i rummet — en lång, spenslig och smal man med ljusblå ögon, rödlätt frisk hy, välbildade anletsdrag och hvita tänder; en man som skulle ha sett bra ut om han ej baft sitt hår klippt tätt efter hufvudet och om ej hans ansigte vanprydts af ett skägg som han en kort tid låtit växa, och hvilket ännu blott gaf ansigtet en smutsaktig anstrykning. Sedan han stängt dörren efter sig, rätade han ut sig och gjorde ett slags militärisk helsning, i det han i frågande ton yttrade : — Mr Pentweazle? — Det är jag, sade den lille mannen, och ni är Grogram. Jag gaf befallning om att ni skulle skickas till mig så fort ni kom. Ni skall bli min tjenare, Grogram. — Ja, sir, sade mannen; jag är glad att höra det, sir, och skall försöka att göra min skyldighet hos er, sir, och hoppas att visa er, sir, att det straff jag erhållit ländt till min bättring, sir — ett straff som rättvist drabbade mig för de syndiga vägar på hvilka jag vandrade. — Åhå! sade mr Pentweazle i det han med stor för