Göteborgsposten – 9 februari 1872, sida 2

våning såg upp mot sin nya betjent; det der är ju riktigt predikareton. Hör på, Grogram, det är bäst att vi komma under fund med hvarandra genast. Jag är sjelf ej gudsnådlig af mig, och jag väntar ej heller att ni skall vara det. — Godt, sir, sade mannen med ett grin. Naturligtvis fogar jag mig efter edra önskningar. Det är den ton som är allmänt antagen der borta, tillade han i det han gjorde en rörelse med hufvudet mot fångetablissementet. — Mycket sannolikt, sade mr Pentweazle torrt ; men der borta äro de ej praktiska. Det är deremot hvad jag är, och ni är det äfven, annars skulle ni ej ha kunnat skaffa er en passersedel så snart efter er ankomst till kolonien. — Mitt ångerfulla, andäktiga utseende har förhjelpt mig till den, sade mannen med ett nytt grin. — Ganska sannolikt, sade mr Pentweazle. Men nu har ni fått den och kan lägga af den der minen — åtminstone för närvarande. Sitt ner, Grogram. Jag kan ej tala med er så länge ni står; det är så lång väg att se er upp i ansigtet. Grogram mumlade sina tacksägelser och satte sig på yttersta kanten af stolen som blef honom anvisad. (Forts.)