Göteborgsposten – 8 februari 1872, sida 1

mannens återstående dagar, och ehuru han tror att jag är så ofantligt förälskad i det lefnadssätt jag nu för, må Gud veta att det skulle vara en ringa uppoffring å min sida att öfvergifva det i utbyte mot hvad jeg skulle vinna. Squiren är långt ifrån att ana huru illa fast jag verkligen är för denna flicka, föga anar han huru hennes smärta gestalt reser sig mellan mig och mina lugböcker, huru hennes småleende i min inbillning lyser upp de dystra gamla rummen, och huru så många af min juridiske ledares ord gå förlorade för mina öron, under det dessa lyssna till det inbillade genljudet af hennes klingande skratt. Det är tid på att denna ovisshet på ett eller annat sätt bringas till slut, ty så länge jag är i det här tillståndet kan jag hvarken vara min far till någon glädje eller skaffa rättvisa åt mina klienter. Under dylika betraktelser tillryggalade Jack Durston sin väg genom sina förfäders park och ut under den hvälfda porten, der han ett ögonblick stannade för att helsa god dag på portvakterskan och klappa de runda kinderna på hvart och ett af de små barn som höllo sig fast vid hennes förkläde; sedan kom han ut på stora landsvägen. Någon kärlek till landet måtte dock ha varit inneboende hos honom och ännu icke förqväfd af Londonerlifvet, ty allt under det hen gick framåt fängslades hans öga af de olika slag af skönhet som vaturen vid höstens början med så frikostig hand erbjuder oss. Han beundrade löfverkets obeskrifliga skönhet, de underbara skiftuingarne af ljus och skugga som vexlade på kullarne, hvilka än glödde såsom vid minnet af den nyss försvunna