Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 2

nerligt — ledsamt och harmligt — att hans ende son Jack, en .man med en Durstons kroppsgestalt och annars en så bra karl som någonsin gått i två skor, skulle låta sina musklor och senor vara i overksamhet, under det han hängde öfver sina lagböcker i sin bostad i London. — Det är just detta jag ej kan fatta, Madge, sade squiren, i det han betraktade sin dotter. En man kan resa till London för en tid, såsom jag gjort hundratals gånger och kastat ut mina pengar och haft roligt medan jag var der, men sedan varit glad öfver att få komma derifrån ; eller han kan komma dit och bli intrasslad i dåligt sällskap, komma in på slöseriets och liderlighetens vägar och sedan finna det omöjligt att komma derifrån. — Du kan i alla händelser vara tacksam öfver att detta ej är fallet med Jack, pappa, afbröt Madge i det hennes ansigte färgades af en lätt rodnad. — Jag är det också, mitt barn; ja, jag tackar himlen derför, sade squiren vördnadsfullt; men jag kunde fatta saken då. När liderligheten en gång sätter sina klor fast i en ung man, är det lika hopplöst förbi med honom som med en råtta då Vic der får tag i henne. Jaså, du hörde det, gamle gosse? sade han till hunden som kom framkrypande under bordet för att hoppa upp i hans knä. Men hvad jag ej kan förstå är huru en ung man kan af fri vilja stanna i en håla, midt i Londons rökiga atmosfer, och studera sina lagböcker då det ej behöfves, då han kunde vara här, sin egen herre, på ett vackert gods, utan någonting att göra, och beredande sig