Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 1

— — ——— ningarne ej kommit i dagen och ej ens något spår efter dem upptäckts, måste vara beredda på det värsta. Den gamle mannen sjönk ner på en trädgårdsstol och lutade hufvudet mot bröstet. — Detta är verkligen dåliga nyheter, käre onkel, sade Ellen; sämre, mycket sämre, för dig än för mig. Men den skolundervisning min far gaf mig och som du fortsatte torde nu kanhända bli af någon nytta för mig i det den gör mig duglig till guvernant och sätter mig i stånd att på något vis förtjena tillräckligt mycket för oss båda till dess Frank återkommer. Oh, hvad jag önskar att Frank vore här! — Jag tror knappt, mitt barn, sade den gamle gentlemannen med ett halft komiskt småleende, att Franks närvaro här skulle vara af mycken nytta för oss just nu, såvida han ej skulle kunna leta rätt på de tjugofyra tusen punden hvilket väl ej lär ha stor sannoliket för sig Ej heller är jag nog sangvinisk att med nöje motse möjligheten af att få tillbringa återstoden af mitt lif i Australien, äfven om Frank vore i stånd att försörja oss allesommans derute. Apropå, mitt barn, tillade den gamle gentlemennen i det han betraktade henne med en något förvirrad min, har du träffat mr Durston i dag? — Nej, onkel, det har jag icke. — Han var här i går, tror jag. — Ja, men jag träffade honom ej. — Det gör mig rätt ledsen, Ellen, sade den gamle gentlemannen buttert. Han är en ung man med den förträffligaste karakter och i en god ställning.