Göteborgsposten – 7 februari 1872, sida 1

— Det må vara, onkel, men jag kan ej inse hvarken att hans karakter eller ställning äro af någon betydelse för mig. — Jag tror att båda skulle kunna vara af stor betydelse för dig, Ellen, om du ville! sade den gamle mannen i det han skarpt fixerade henne. Flickan brusade upp ögonblickligen. — Onkel! sade hon i ett utbrott af passion, om du någonsin förgäter hvad jag är skyldig Frank Scorrier, gör jag det ej! Jag har hittills ej låtsat förstå hvaråt du syftade med dina bemärkningar, men nu låter sådant sig ej längre göra. Jag är öfvertygad om att du aldrig skall plåga mig mera genom att upprepa dem! — Jag kommer ej att få tillfälle till det, sade den gamle mannen bittert Då vi komma på fattighuset, skola de hålla oss åtskilda, och sedan skall jag i alla händelser efter att ha älskat och dragit försorg om dig, som jag har gjort under alla dessa år. Det är ett sannt ordspråk som säger att olyckor aldrig komma ensamma ; ruin och otacksamhet tyckas bli min lott — otacksamhet emedan jag försöker öfvertala min nigce att taga en lofvande ung man som brinner af kärlek till henne och kan gifva henne en god ställning och göra slutet af mitt lif lyckligt, i stället för att gifva sin hand åt en fattig stackare. Du behöfver ej lägga dina fiograr på mina läppar barn. Jug her slutat och skall ingenting säga mer; men det är hårdt då — — Du skall ej finna det hårdt alls, onkel. Frank och jag skola draga försorg om att återstoder af ditt lif skall vara fritt från all otrefnad, eller, om lyckan är emot