Göteborgsposten – 6 februari 1872, sida 2

och du menar väl, det vet jag, men du talar som ett barn. Ruin är något som ej är så lätt deladt. — Äro vi ruinerade, onkel ? — Efter hvad jag erfer af detta brefs innehåll, kan det vara föga tvifsvel underkastadt! sade den gamle gentlemannen i det han pekade på det öppna brefvet i sin hand. Jag har aldrig besvärat dig mycket med affärssaker, mitt barn; men så mycket har du reda på dem, att du minns att då de efter din fars död först kom i min vård var jag en af delegarne i Blakees Bank i London. — Ja, sade Ellen, och du drog dig ur affären kort efter det jag lemnat skolan, då vi flyttade hit. — Jag drog mig tillbaka till namnet, sade den gamle gentlemannen, och egnade ej vidare intresse åt affirernas handhafvande. Men jag är fortfarande en passiv delegare, och alla de penniogar jag egde voro insatta i banken. — Ja, onkel, sade Ellen och lyssnade ifrigt. — Nåväl, mitt barn, sedan någon tid tillbaka ha affärerna ej gått alldeles så som jag skulle ha önskat. För två år sedan dog mr Abel Blake, den äldre delegaren, och enligt hans testamente efterträdde sonen mr Andrew honom i banken och erhöll hans ställning och aktier i densamma. Mr Andrew hade namn om sig för att vara en mycket skicklig ung man; men de andra två delegarne i London och de gamla bokhållare som i många år haft tjenst i banken ansågo honom vågsam och häftig. Hans sätt att göra affärer var ej deras sätt — ej det sätt hvarvid de så länge varit vana. Dock ville ingen bestrida honom hans inflytande. Hvad han sade var lag, och allt hvad