Göteborgsposten – 6 februari 1872, sida 2

— IIuru, onkel! sade hon småleende, du vaken vid denna timma och ute i trädgården! Hvilket underverk har åstadkommit denna förändriug i dina dagliga vanor? — Det har ej varit något underverk, mitt barn, sade den gamle mannen lugnt, men någonting mycket oväntadt och mycket obehagligt. — Mycket obehagligt? — Ja, i sanning, mycket obehagligt! En stor olycka har drabbat oss, och det är i sin ordning att du skall bli underrättad derom. — En stor olycka! Huru har du fått veta det, onkel? — Af detta bref som jag nyss erhöll. — Ett bref! utropade Ellen och blef dödligt blek. Är det från — — Nej, mitt barn, sade den gamle gentlemannen lugnt i det han med ömhet lade sin hand på hennes arm. Jag anar genast hvad du menar. Det är ej från Frank — det skulle ej vara möjligt, ett bref från honom skulle ej ha hunnit hit, och detta har ej ringaste afseende på honom. Det är mig — eller oss snarare — som denna olycka drabbar. — Gud vare lof att den ej rör honom! sade flickan allvarligt. Jag — jag säger ej detta i någon sjelfvisk mening, onkel, men jag kan bära hvilken olycka som än må drabba mig sjelf och måhända äfven vara i stånd att lätta bördan för dig. Hvilken olycka det än må vara skola vi dela den och derigenom minska dess tyngd. — Min snälla Ellen, sade den gamle gentlemannen i det han höjde på axlarne, du talar mycket kärleksfullt