Göteborgsposten – 5 februari 1872, sida 1

—— — —— — ställt frukost eller middag — hvilket varit alldeles detsamma, ty vi ha tagit lika mycket betaldt för frukosten som för middagen — och sodavatten, konjak och öl ha serverats hela dagen igenom! Jag kunde aldrig tro, då den der unge karlen kom och beställde ett rum för sig och sina två vänner, att han skulle på det sättet föra Iyckan till mitt hus. — Nej visst, sado den gamle mannen i det han skakade på hufvudet. Den unge mannen har ju rest utrikes, eller hur? — Ja, han har rest till Australien, sade värden i det han utsläppte ett tjockt rökmoln: Han hede skadat sin hand något, och doktorn ville att han skulle stanna; men han sade nej, hans resa. var betald på Jason och han ville ej ha penningarne utkastade för intet utan afseglade samma afton. — Öch den andre, han blef väl begrafven i fängelset, förmodar jag? — Jag tror inte det, sade värden i det han tankfullt strök sig i ansigtet. — Hvar då? — Jag vet ej att han blef begrafven någonstädes. — Ej begrafven någonstädes? — Jag menar icke alls — i ett stycke. — Det der går alldeles öfver mitt förstånd, Joe! sade den gamle mannen i det han skakade på hufvudet. Jag kan omöjligen fatta hvad du menar. — Jo, saken är den, far, sade värden i det han gaf sitt feta ansigto ett så hemlighetsfullt uttryck som möj