Göteborgsposten – 3 februari 1872, sida 1

(mtändt.) Dödsdomen öfver lifstidssangen och dubbelmördaren Andersson. Gbgs Hand. och Sjöf-Tidn. uttalar i sitt Onsdagsnummer sin smärtsamma öfverraskning deröfver att vårt lands öfveroch underdomstolar nästan så godt som enhälligt fällt samt konungen sedan bekrättat det domslut, enligt hvilket ofvannämnde förstockade mördare skall med döden umgälla gina brott. Detta H.-T:s för den allmänna rättskänslan upprörande, från en ensidig och skef uppfattning af den sanna filantropiens fordringar utgående yttrande kan visserligen icke väcka ötverraskning hos den som sett samma tidning beklaga kommunistchefen Rossels afrättning, men kan och bör väl icke lemnas oanmärkt och utan protest af dem, som ännu vilja hafva Guds heliga lag och sunda förnuftet till sina ledsagare. Tidningen känner sig smärtsamt berörd af att denne brottsling, som redan vid 18 års ålder var så grym och förhärdad, att ban straffade en med honom gycklande kamrat, utan miskund och förbarmande, med döden nu skall efter ett förnyadt mord sjelf lida den lifvets förlust han tillfogat tvenne af sina medmenniskor. Och H.-T:s smärtsamma öfverraskning växer, då hon tager denne brottslings lefnadslopp i betraktande, ty hon finner der ej nog mörka skuggor för att rättfärdiga den fällda domen, ja, hon anser till och med, att samhället varit orättvist mot honom äfven under hans fängelsetid och att han öfverhufvud under hela sitt olyckliga lit icke rönt någon enda yttring af menskligt deltagande-(). Har då H.-T:s kärleksfulla sympati för den förstoekade mördaren så alldeles förmörkat dess omdömesförmåga, att hon ej kan se, att redan det första underlåtandet att med döden straffa hans öfverlagda mord på sin kamrat blef detsamma som fällandes af den af honom sedermera mördade Lindhs dödsdom. Om den af H.-T:s red., som nedskrifvit itraga