v ji komedien på sistone ofta släppt karaktererna ur sigte för att mera hålla sig till situationerna; han har tillåtit komedien blifva till lust j eller ögonoch öronfägnad — och lemnat å sido sin större, sin rätta uppgift att låta ur löjets larv det odödligas psyke svinga upp. Han har låtit det löjliga förena sig med musiken och mekaniken, med gymnastiken och målningen, och sålunda har han i detta sekel sett t. ex. den parodiska operetten träda fram och lägga en verld för sina fötter genom skickligt begagnande af nämnda sceniska faktorer. Men äfven i hänsyn till tragedien har teatern accorderat. Han har gjort den tragiske hjeltens kamp mindre upprörande i de afarter af tragedi, som tillhöra den moderna dramatiken: skådespelet, dramen, der lidelserna få alla akterna igenom väldeliga brottas emot hvarandra, men der slutet likväl blir godt, derutinnan att en yttre social försoningsscen vidhäftas, i hvilken hjelten blir lycklig redan i tiden och alldeles icke offrar sig för att gifva seger åt idåen. Det skulle föra för långt att här utveckla fullständigt, huru härigenom begreppet af det tragiska börjat mer och mer ändas; huru man nästan finner sjelfva det sublima i det tragiska förloppet tråkigt och till sist kommit derhän att, såsom fransmännen göra, förblanda det tragiska med det larmoyanta. I sin accordering ryser man ibland tillochmed tillbaka för att se de menskliga lidelserna med fullt tragisk energi återgifna. Man böljer sig med ett täckelse emedan man icke vågar att skåda den psykologiska anatomien, om detta uttryck får begagnas, återgitven i hela dess djup på scenen; och i sin ifver etter att tå leka kurra-gömma med sig sjelf, att få verlden ansedd för en lifvets maskerad med osanning och onatur, der man sjelf spelar en okänds roll, rubricerar man de tragiska förvecklingarne som öfverdritter, som förvridningar af det reala. Kortligen, för att återigen begagna ett uttryck af Lessing, man fioner mera smak för det lilla miniatyrporträttet i en ring, än för den stora frescomålningen. Men alla öfverdrifter innebära sitt eget korrektiv, och den, som är lefvande öfvertygad om, att det goda och det sanna alltid till sist vinner segren, kan ej heller misströsta om, att det sanna och sköna äfven skall i den dramatiska konsten mer och mer komma tillbaka till sin rätt och att dermed jemväl det tragiska skall åter få intaga äfven inom den allmänna smaken den upphöjda ståndpunkt, som tillkommer detsamma, samt för vår tid blifva, hvad det var redan i den klassiska åldern, en mäktigt verkande kraft till både menniskans njutning och sanna frihet. Vår förvissning om att så skall ske, och möjligen snart nog, då tiden väl åter framfödt de mästare som kunna skönt behandla det rika tragiska stoff hon sjelf erbjuder dem, finner ett stöd jemväl deri, att ännu i dag Shakespeares namn på programmet är en ganska stark dragningskraft, äfven då det är en tragedi hvarpå publicum bjudes. Dock föranledes väl denna omständighet mycket af Shakespeares mästerskap, i jemförelse med t. ex. en Corneille, Racine, hvilkas tragedier helt visst skulle bringa publicum i en sakta slummer, under det Shakespeare tvingar det c att bäfvande följa den tragiska kampen, för s att till sist oemotståndligt gripas af fruktan I och medlidande. Detta Shakespeares mästerM skap ligger, för att begagna Bernhard Elis . Malmströms ord, i hans storhet som drama-JOo turg, i hans makalösa förmåga att, ledd af en h divinatorisk insigt af menniskohjertats dolda5 ste rörelser och deras mest förstulna inre samd manhang, i få men träffande drag genom dialog och isynnerhet genom handling måla ka-O rakterer med sanning, styrka och åskådlighet, att kombinera en dramatisk handling till ett — ullständigt helt förmedelst samverkande kraf— er, som nödvändigt betinga hvarandra, och af vilka ingen får bortfalla och till hvilka ingen år tilläggas, med en dittills oupphunnen entelhet, sinnrikhet och djuphet i planen, och att ah åsom medelpunkt och motiv till alla sina drani natiska handlingar alltid välja ett patos, som st ger allmänt menskligt intresse och sedlig de andling. do Vi ha föranledts till dessa betraktelser ra eraf, att dir. Åhman för sin föreställning Så Be