Göteborgsposten – 1 februari 1872, sida 1

ÄWQAm A — ska tidsförlusten: rubriken uppläses, motionen bordlägges, och i nåsta plenum remitteras den utan uppläsning till det eller det utskottet. Man skulle kunna anmärka att möjligen på det sättet åtskilligt blefve remitteradt som icke borde få remitteras, men kammaren utöfvar i alla fall sin censur så mildt att den knappast existerar annat än dejure. I Första kammaren upplästes motionerna i sin helhet, men också uppgick deras antal der ej till mer än 31 st., då deremot i Andra kammaren mängden af frågor, som ansågos värdiga riksdagens behandling, belöpte sig till 191. Under den nu stundande veckan pågår nog arbetet allvarsamt inom utskotten, hvaremot riksdagens plena icke torde komma att erbjuda något af mera intresse. Första kammarens talman grefve Lagerbjelke har hemrest till sitt län och förmodas blifva borta c:a 14 dagar. Man hade väntat att grundskatternas afskaffande skulle utgöra föremål för mer än ett förslag vid denna riksdag. Så har äfven inträffat. I Första kammaren bragte grefve Gösta Posse frågan på tal genom en motion, för hvilken det torde vara skäl att närmare redogöra, då den i det hufvudsakligaste synes öfverensstämma med cn af hr Lars Persson i Hjulsta uti Andra kammaren framställd, och då anledning är att antaga det innehållet af båda dessa motioner uttrycker det s. k. landtmannapartiets opinion. Resonnemanget går ut på att då grundräntorna från början varit en skatt i egentlig mening, hvilken efter behof höjdes eller minskades, så är rätta sättet för jordens befriande derifrån icke en kapitalisering och aflösning utan en successiv minskning af desamma alltefter som statens tillgångar sådant medgifva. Frågan blir helt enkelt den, säger motionären : kunna de skatter, hvilka sedan århundraden så ojemnt hvila på den svenska jorden, numera på annat sätt fördelas utan orättvisa mot andra samhällsklasser och näringar, och utan att statsinkomsterna derigenom lida ett för statsmaskinens jemna gång menligt afbräck? Ifall det sker småningom behöfver det icke befaras, svarar han, och den jordbrukande befolkningen, utgörande cirka 3 millioner, blefve i alla fall, menar han, den som finge till 34 betala de skatter som komme att ersätta grundskatterna. Den öfriga fjerdedelen skulle väl på något sätt kunna soulageras, men huru nåmnes icke. Stödjande sig på landshöfding Charpentiers till den s. k. grundskatte-komitens betänkande afgifna reservation, föreslår motioären slutligen: 1:0. Att de ur svenska jorden utgående grundräntor jemte kronotionde må eftergifvas, på det sätt att hvad som öfverstiger 2 2 af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde må eftergifvas genom öfverskjutande räntebeloppets afskrifning på 20 år med en tjugondedel om året efter senaste penningförvandling. 2:o. Att hvad som understiger 12? af hemmanets eller lägenhetens senaste taxeringsvärde må eftergifvas i mån af och på vilkor och tider statens tillgångar sådant medgifva. Den senare punkten innehåller en modifikation af Lars Perssons yrkande, som går ut på att det som understiger en half procent af senaste taxeringsvärde skulle eftergifvas genom afskrifning under tretio år med en tretiondedel om året. Man finner att förslaget är mycket radikalt; och betraktar aflösning såsom en öfvervunnen ståndpunkt. — Mera moderat är hr Olof Larsson i Nasta och med honom liktänkande. Han anser att en rimlig och billig afskrifning bör ega rum på en längre tid, ty derigenom uppstår den minsta rubbningen uti nu bestående förhållanden. Om man kapitaliserar räntan och tionden efter sex procent eller 1623 gånger skattens belopp, så vore detta den summa, som man borde lemna till staten. Sedan denna vore erlagd så vore man ju qvitt sin grundskatt. Man kan nu på många håll få låna penningar efter fem proc. ränta och en proc. amortering och på detta sätt återbetala sitt lån. Derföre föreslår motionären att räntan och kronotionden kapitaliseras på ofvannämnde sätt samt att hemmanets egare på det sålunda uppkommande kapitalbeloppet årligen inbetalar sex prutent sasom kapitalafbetalning intill dess hela beloppet betalts, samt att Allmänna Hypoteksbanken öfvertager hela denna affär och till staten i stället för grundräntorna öfverlemnar fem procents obligationer å hela deÅ ras kapitalbelopp, hvarefter nämnde bank ombesörjer de åtgärder, som för sakens bringande i verkStällighet för öfrigt äro erforderliga. — Hr Olof Larason ställer sig på billighetens grund, men grefve Gösta Posse och än mera hr L. Persson går till en ytterlighet, som gjort att en försökt sammanjemkning af åsigter mellan den förre och de senare måst stranda. — Man ser här en tillstymmelse till en sakernas utveckling, liknande den då försvarsfrågan behandlades. Emellertid då inom landtmannapartiet meningarne äro delade och somliga deribland icke anse ärendet så brådskande, undanskjutes det måhända denna riksdag eller underställes i allmännare ordalag Kongl. Maj:ts pröfning. Beslutet kommer naturligtvis att mycket bero på om någonting tillstöter, som bringar passionerna i jäsning; inträffar icke det, har man nu grundad anledning hoppas på att sans och billighet skola få bestämma utgången. Frågorna om landtförsvaret, indelta armen och värnepligtslagen troddes ej denna gång komma att uppröra riksdagen; man tog då icke i beräkning hr Törnfeldt, som genem en motion sökt ånyo bringa dem till lif, ja till och med proponerat ett särskildt utskott. Vi tro visserligen icke att Kamrarne lyssna hartill, men tecken tyda på att hrr Adlersparres och Englanders motion, om att borttaga rättigheten af friköpning från beväringsexercisen, skallistället framkalla en lifligare strid än man haft skäl antaga. Det låter som skulle man häri vilja finna en utsträckning af värnepligten och derföre ämna deremot sätta ett non possumus tilldess en eftergift i afseende på indelningsverket egt rum. Annars tyckes det ur demokratisk synpunkt ingenting vara att invända mot borttagande af triköpningsrätten, då den väl egentligen är till nytta för de förmögnare. I Andra kammaren föreslogo hrr Ruthberg och Bäckström att till inrättande at ett riksbankens lånekontor i Luleå skulle af diskontkontorets fond med omsättningsrätt afsättas 500,000 rdr. Detta gaf hr Gumelius anledning att påminna om erfarenheten från riksbankens redan befintliga lånekontor, att den ingalunda manar till inrättande af, såsom man hört ifrågasättas, ett helt system af dylika riksbankskontor i landet, för hvilka det föreslagna Luleåkontoret — 2 ! 2X2:m——-————.