Göteborgsposten – 31 januari 1872, sida 1

posten tillkännager att han kan träffas i husets bottenvåning. Och förutsatt att ni skulle önska slippa in, finge ni sannolikt bulta och banka på den stora svarta dörren tills edra armar värkte och edra knogar blefve ömma innan ni invid dörrposten märkte en färglös och rostig knapp; ifall ni efter att ändtligen ha upptäckt knappen droge den åt er, skulle ni få höra ljudet från en sprucken klocka på långt, långt afstånd, efter hvad ni kunde tycka. Derefter skulle följa ett gnisslande ljud, och den svarta dörren skulle gifva vika framför er, hemlighetsfullt öppnende sig, liksom rörd af osynliga händer, och ni skulle befinna er i en trång gång, öfverhopad af korgar, ur hvilka rutten halm stack fram, och gamla dokumenter och pergamentshandlingar, fläckiga och söndriga. Sedan dörren vid denna tid hunnit bli stängd efter er, skullo ni skrida vidare framåt och inträda i ett lågt rum, inredt till hälften som kontor, till hälften som bibliotek; ni skulle der få se en trasig turkisk matta, ett stort skrifbord, en hög pulpet samt en bokhylla fylld med volymer af en beskaffenhet som här nedan kommer att angifvas, någonting som en gång varit en spegel, men hvars reflex nu var så matt och oredig att den kunnat väcka tvifvelsmål hos en person som såg sin bild deri, huruvida han sjelf vore riktigt redig, samt en jernvägskarta uppklistrad på väggen. Ni skulle sannolikt finna mr Pentweazle sjelf sittande vid pulpeten, och om det vore första gången ni såge honom, skulie ni mer än sannolikt bli något förvånad öfver hans personliga utseende. Han var en kort man, så kort