Göteborgsposten – 31 januari 1872, sida 1

i stånd att nå upp till pulpeten vid hvilken han satt och skref. Han hade vidtagit denna åtgärd utan afseende på sina ben, hvilka derigenom kommit alldeles för högt upp och dinglade i luften ett godt stycke från golfvet. Han hade ett ofantligt hufvud, hvilket skulle ha varit alldeles skalligt om ej en frans af tunnt grått hår sträckt sig i en halfcirkel kring nacken från det ena örat till det andra. Hans ögon voro stora och utstående, och framför dem bar han ett par gammalmodiga hornglasögon; haus näsa var liten och skarp, hans läppar tunna och ständigt rörliga, hans haka tillbakadragen och antydande obeslutsamhet. Han var alltid klädd i en liten svart rock, hvars fickor svällde ut af de papper som voro instuckna deri; en kort, alltför kort väst, nött af gnidningen mot pulpeten, och som mellan den trakt der den upphörde till den der byxorna vidtogo lät en betydlig del linne af mycket odeciderad färg framsticka; byxor, trasiga nere vid fötterna som om råttorna gnagt bitar ur dem; smutsiga sockor och oborstade skor samt en svart duk bunden omkring en stor skjortkrage, hvars skarpa spetsar, framstickande till yttersta punkten af hakan, fullbordade mr Pentweazles kostym. På morgonen af den dag då Frank Scorrier tog farväl af sin trolofvade satt mr Pentweazle vid sin pulpet på sätt här ofvan beskrifvits. Sommarsolen sken klar; eller åtminstone så klart som den kunde skina på gården utanför; men dess strålar hämmades icke blott af de,