Göteborgsposten – 30 januari 1872, sida 2

mening att våga försöket, oharu jag erkänner att möjligheten till förvärfvande af en hastig rikedom lekte mig i hågen, och jag förmodar att det ej låg något ondt i att jag talade om det. Dessutom går det väl un för er båda som sitta här — Men hvad är det? Dessa sista ord voro riktade till uppassaren som inkommit i rummet. — Ber om ursäkt, gentlemen, svarade denne, men jag trodde att ni måhända skulle vilja höra nyheter. Den ridande patrullen stannade nyss här utanföre och medförde underrättelse om den rymde förbrytaren. — Har den armo saten blifvit gripen? frågade Tom Callow. — Nej, sir, ej ännu, churu man har hopp om att gripa honom, Han tycks vara on högst blodtörstig karnalje, gentlemen, ty han har apfallit en vandrande kittelflickare som helt fredligt gick och sköt sin kärra framför sig på allmänna landsvägen, med en stor påk slagit honom i hufvudet och derefter med tillhjelp af kittelflickarens verktyg befriat sig från sina handbojor. — Huru vet man dstta? frågade mr Maunder. — Kittelflickaren har sjelf sagt det. Han kom till polisstationen och underrättade den der varande polisbetjenten om att förbrytaren flytt i riktningen mot Graveserd. — Den arme stackaren! sade Frank. Då har han sannerligon ej stora utsigter att komma undan. Tack, det var bra, yttrade han till uppassaren som derpå lemnade rummet. — Du höll vå att säga något, Frank, då uppassaren