Göteborgsposten – 30 januari 1872, sida 2

kom, yttrade nu Tom Callow; du sade att det går vil an för oss båda — Hvad är det som går an för oss? — Jag ämnade säga att det går väl sn för er som få stanna qvar i England — för er mr Maunders, som obestridligen är kompetent till att uttala ett afgörande omdöme, och för dig, Tom, som har din bana klart utstakad för dig här i lifvet — det går mycket väl an för er att tala så der kallt om saken; men det är bra hårdt för en man att nödgas resa ifrån alla sina bekanta och — och från en person som han älskar, att nödgas utvandra för ett obestämdt antal år och dock endast ha ntsigt till en ganska ringa vinst. . Det uppstod en stunds tystnad efter dessa ord. Tom Callow läppiade på ett glas vin, stoppade händerna i fickorna och lutade sig tillbaka i det han stöttade upp stolen mot väggen. Mr Maunders tog upp en knif som låg på bordet och balancerade med den i handen en stund. Derefter yttrade han: — Min bäste Frank, det skulle göra mig mycket ledsen om jag kunde tro att hvad ni nyss yttrade var ett uttryck för era verkliga känslor, ty jag nödgas bekänna att sådana ord knappt göra er heder och helt och hållet strida mot den föreställning jag hittills haft om er karakter. Men jag vet att de ej gått ur djupet af ert hjerta; jag vet att den öfvergående känsla som dikterar dem blott är resultatet af en ingalunda onaturlig obenägenhet för alt nödgas lemna ert hem, edra vänner och er trolofvade. Det der skall försvinna min kära gosse, det skall — Mex hvad i himlens namn är det (Forts.)