Göteborgsposten – 30 januari 1872, sida 1

Värden som nu ledeagadhonom till detta rum bad om ursäkt derföre att han varit tvungen utt gifva honom ett af de minsta, som dertill var beläget på undra botten utan bättre utsigt än en stor öppen plats der några båtar lågo midt på torra landet och vid hvars ena hörn stod en båtbyggares skjul. De mest eftersökta rummen hade utsigt åt floden, men dessa, sade värden, voro alla upptagna för aftonen ; medlemmarne af en yachtklubb hade högtidsfest i ett, och de andra voro upptagna af sådana personer som, i likhet med Franks väntade gäster, kommit för att se sista skymten af bortfarande vänner och taga ett muntert afsked af dem. — Jag skulle ha reserverat ett annat rum, sir, sade värden, i händelse damen stannat; men då ui sade mig att det endast skulle bli tre herrar, trodde jag att det skulle vara er likgiltigt hvilket rum ni fick. Rummet är visserligen ej stort, men — tillade han med ett muntert grin — ni kommer att vistas länge nog i ett vida mindre innan ni åter får se torra landet, tänker jag. — Det går godt an, sade Frank. Ingendera af mina vänner fäster stort afseende vid en pittoresk utsigt om blott middagen är god, och hvad mig sjelf beträffar komjag sannolikt att tå se så mycket vatten, att jag kan lefva mycket väl utan att s9 en droppe under de få timmar jag ännu är qvar i land. Han hade knappt yttrat dessa ord förr än uppassaren införde hans båda vänner och varma helsningar utbyttes mellan dem. Mr Maunder, lagkarlen, var en gammal vän till Franks for — en jurist som egde lika stor skicklighet