Göteborgsposten – 29 januari 1872, sida 2

Dusours ögon var frihandeln likväl endast ett medel för freden. Han trodde, likasom engelsmannen Cobden, att det ena var en nödvändig följd af det andra; och då han arbetade för frihandeln, arbetade han tramför allt, trodde han, på beträmjandet af nationernas enhet. Han var en af de äldsta medlemmarne af den ÅInternationala Ligank, som hängaf sig åt den beskedliga, något naiva, men likväl i och för sig vackra drömmen, att man skulle kunna snart göra slut på kriget. Hans fasta tro, att hela verlden skulle låta sig omvändas till S:t Simons lärosatser, var ett förvånande bevis på denna dröms makt öfver honom. De sista åren af Dusoures lefnad lemnade en grym kommentarie till bans svikna förhoppningar, och han satt djupt nedtryckt af sorg öfver sitt fäderneslands olyckor, men kanske lika mycket ötver det tidehvarf af krig och blodsutgjutelse, som nu åter runnit upp öfver jorden. Han skref ett vältaligt bref till dåvarande drottning Augusta i Preussen, hvilhen förut skriftligen uttryckt djupa sympatier för fredsligans sträfvanden, och uppmanade henne i bevekande ordalag att gifva verklighet åt dessa sina uttalade sympatier och söka att hejda krigets vilda furier; men dessa hade så fullständigt bemäktigat sig de segrande, att hans uppmaning endast besvarades med några kallt afvisande fraser. Kriget slöte, men ban, fredsvännen guand miåme, hörde i sin lefnadsafton omkring ljuda endast rop på hämnd. Fredsligan lät icke mera tala om sig; hon hade domnat under tyngden af det blott svärmiska i sin teori, och i hennes ställe uppträdde ligor och associationer, bildade för att återförskaffa Frankrike de förlorade provinserna. Under sådana mörka utsigter för den tankes förverkligande i en snar framtid, hvilken tjusat honom som yngling, varit det ideala skimret öfver hans medborgerliga sträfvanden och ännu i ålderdomen hans girigt amekta dröm, gick han bort till de regioner, der menniskornas strid på jorden är ett blott skuggspel — till de saligas boningar i den eviga fridens sköte.