Göteborgsposten – 29 januari 1872, sida 1

geanten kom in och såkte efter honom fann han honom ej. Om jag kunde finna rätt på det stället nu och få mig en lur för natten, vore det väl; men så länge jag har de här fördömda jernen på, kan jag ej komma någon väg utan får gå och skramla som en kopplad hund. Han reste sig upp under det han talade och kraflade sig med yttersta svårighet upp till kanten af diket. Den sömn han fått hade ej vederqvickt honom, utan han kände sig mycket stelare och rörde sig mod vida mer svårighet än han gjort innan han lade sig ner. Icke desto mindre rördo han sig framåt, i det han höll sig i skuggan af den stora häcken längs efter den sanka ängsmarken. Stapplande vid hvarje ojemnhet och svärjande för hvarje gång han stapplade, nödgades han än böja sig dubbel på sådana ställen der häcken var mindre tät och han till följe deraf lättare var utsatt för att bli upptäckt från vägen, än sakta och mödosamt klifva öfver stättor. En och annan gång då en kärra lastad med sandsten kom gnisslande på den kalkaktiga vägen på andra sidan om häcken, under det köraren satt och trallade en visa för att fördrifva ledsnaden, måste flyktingen lägga sig rakläng och tåligt vänta tills fordonet var ur sigte och körarens röst ej lägre hördes. Hvarje gång han åter reste sig upp, tycktes omöligheten att hinna någon väg så länge hans händer voro fjettrade framställa sig med förnyad styrka för hans sinne, och vid ett tillfälle satte han sig ner på marken och blef sittande i åtmiastone fem minuter, hvarunder han först försökte att draga sin hand, hvilken han bemödade sig