Göteborgsposten – 29 januari 1872, sida 1

—— —— — — —— —— att göra sig förtjent af en belöning, och skulle ej kittelHickaren begagna tillfället för att på samma gång utmärka dig och bereda sig en positif fördel? Hao hade en låg tanke om menniskonatnren denne missdådare och ansåg att folk i allmänhet leddes af samma bevekelsegrunder, hvilka han visste ha inflytande på honom. Han öfvergaf derföre sin första plan — att vädja till kittelflickarens godhet — och i det han med sina hopkopplade händer grep ett fast tag i påken sträfvade han framåt så godt han kunde, i det han höll sigi jemnbradd med mannen och kärran på vägen nerunder. Stel i lederna som han var, hade han dock ej ringaste svårighet för att göra detta, ty kittelflickaren som haft ett strängt dagsarbete och var af ett mediterande lynne, i likhet med de flesta kittelflickare, gick helt makligt sin väg fram tänkande på sin förtjenst under dagens lopp och de fröjder som väntade honom i närmaste ölstuga, allt under det han mekaniskt framtrallade sin visa. Så gingo de mer in en engelsk mil — kittelflickaren med sin kärra på vägen, förbrytaren innanför häcken genom hvilken han alltjemt höll ett vaksamt öga på vandringsmannen dernere. Slutligen kom förbrytaren till en liten öppning i håcsken, stannade der och lät kittelflickaren få omkring tjugo stegs försprång, Derefter smög han sig igenom öppningen och utför sluttningen samt följde efter kittelflickären, fortfarande kållande sig så mycket som möjligt i skuggan af häcken, men nu vandrande, äfven han, på vägen. Han grep med båda händerna hårdt om don stora påken, förkortade allt mer och mer afståndet mellan sig och kittel