Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 3

Från Utlandet. Man tyckes nu i Frankrike betrakta den kris, Thiers hade framkallat, såsom ganska välgörande, emedan man nu kan anse sig befogad att vidtaga sådana åtgärder, som tillåta att en gång för alla ordna förhållandena på det sätt, att man för framtiden kan mera undvika de faror, som måste följa af eventuela konflikter mellan republikens president, hr Thiers, och nationalförsamlingen. Å ena sidaa ha, enligt pariserbladet le Temps, ministrarne hos hr Thiers lifligt påyrkat, att han hädanefter icke må inblanda sig i församlingens debatter annorledes, än under följande vilkor: då ministrarne i en vigtig diskussion känna sig ha behof af att stödja sig på en förklaring från regeringschefen, skola de begära ärendets uppskjutande till följande dag, i det de tillkännagitva sin afsigt att begära hans personliga uppträdande. Å andra sidan söker äfven församlingen att för sin del värna om sig. Läsaren torde erinra sig, att flera af nationalförsamlingens partier vid föregående tillfällen, då Thiers hotat med att taga afsked, vändt sig till församlingens president, Gråvy, och erbjudit honom sina röster i händelse af presidentens afgång. I anledning af den sista förvecklingen skola dessa hänvändningar till Gråvy halva upprepats ifrigare än någonsin; men han har qvarstått vid sin vägran, hvadan man umgäs med tanken att föreslå utnämnandet af en vice president för republiken, hvilken skulle genast öfvertaga makten, om Thiers skulle afgå, på det icke tid måtte förunnas de anarkiska partierna att begagna ett interregnum till upprörande af nya stormar. Till en dylik v. president skulle högern naturligtvis helst vilja utse hertigen af Aumale, men alldenstund valet af en prins skulle under närvarande förhållanden komma att möta svårigheter, har man i stället, tyckes det, börjat enas om att söka få Gråvy till att öfvertaga en sådan post. Om Thiers antager sina ministrars förslag, är det likväl ingalunda troligt, att han skall vilja gå in på att vid sin sida ha en vice, hvilken i det hela skulle vara en antipod. Emellertid förljudes det, att Thiers vägrat emottaga ministrarnes afskedsansökningar, hvarsör de komma att qvarstanna. LIndep. belge yttrar: Thiers gaf, trött och nedslagen, efter och stannade qvar på sin post; men han gjorde det snarare passivt, än han formligen samtyckte till att qvarstanna i spetsen för regeringen; man betviflar långvarigheten af hans presidentskap, alla blickar äro riktade på Grevy ifråga om den föreslagna utnämningen af en vice president. Deremot säger en pariserkorresp. till Köln. Zeit.: Det är icke antagligt, att Thiers menade allvarligt med sin afskedsansökan. Han inlemnade den endast derför, att han var på förhand säker om, att man icke skulle antaga den. Hans hållning i dag (d. 20) var i det hela något kritisk. Han hade dragit sig tillbaka till en liten salon i presidentpalatset, der han befann sig med Mignet och general Appert, öfverbefälhafvare öfver trupperna i Versailles. Der emottog han alla dem, som kommo för att bedja honom qvarstanna. Först kommo åtskilliga deputerade, men Thiers stod fast. UHr Calmon, som underrättade honom om den antagna dagordningen, hade icke bättre lycka. Men då ministrarne anslöto sig till hr Calmons begäran, blef Thiers något vekare och gaf helt och hållet efter, då församlingens byråmän infunno sig och med djupa bugningar öfverlemnade dagordningen. Han törblef dock motsträfvig ända till det yttersta; han återtog visserligen sin afskedsansökan, men tillade kallt: Protektionist förblir jag likväl, såsom jag alltid varit!De oroligheter, man befarade skola utbry ta i de stora handelsoch sabriksstäderna i Södra Frankrike, ha uteblifvit, och de trupper, man ämnade ditskicka, ha hejdats under vägen. Fullständigt lugn råder öfver hela landet, och man gläder sig, som sagdt, åt tanken på, att Thiers skall ha tagit den erhållna lexan ad notam och sjelf visa sig mindre pockande och mera — värdig. Upptäckten af aflägsna guldländer — säger en artikelförf. i Berl. Tid. — har varit