Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 2

bli uppdragen som ett gräfsvin, då han har utsigt till att kunna smyga sig upp åt sidan af denna häck och gömma sig bland ormbunkarne och buskarne med det gamla trefliga kalkbrottot till utsigt. Men det är ej lätt för mig att komma någon väg. Jag är alldeles rådbråkad af fallet, mina tänder skallra som brickorna i en dominolåda och det sjunger i mina öron som om blåsten passerade rakt igenom hufvudet på mig. Och dessa satans armband äro mig ej till minsta besväret. Om jag blott kunde bli dem qvitt, skulle jag nog kunna komma i säkerhet. Det finnes många hus utanför Rochester och Chatham, der de skulle mottaga mig och ej öppna för någon; der kunde jag hålla ut en tid och sedan gå och hemta det som förmådde mig att våga hoppet. Får jag blott en gång tag i det, så har jag hoppat rakt i famnen på lyckan. Hans mun förvreds till ett grin då han yttrat dessa ord, och hans af naturen fula ansigte blef derigenom ännu fulare. Hans hår var afklippt tätt intill huden, och han hade hvarken hakskägg eller polisonger samt högst obetydligt af ögonbryn. Hans panna var trång, hans ögon insjunkna i hufvudet, hans näsa liten men försedd med stora näsborrar. Han hade en lång öfverläpp, små tjocka läppar och en ofantlig haka. I fallet hade han stött sin panna, och det neråt hans ansigte rinnande blodet hade lemnat en röd strimma efter sig. Han rörde sig med yttersta svårighet, och hvarjo gång han såg på handklofvarne eller kände sina rörelser hindras af dem skakade han på hufvudet och svor ohyggligt.