Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 2

rop som kunde komma deras omgifning på den tanken att de sett eller hört något utomordentligt och desto högre gapskrattade de, ilande undan med en fart som trotsado all förföljelse då de hotades med summarisk bastraffning för sitt ofog. Slutligen tycktes någon ledning ha blifvit funnen, och hela hopen företrädd af polisbetjenterna skyndade bort i riktning mot floden, pojkarne bildande eftertruppen. Jernvägen löper genom denna del af landet på en höjd och har på den ena sidan den förut omnämnda sumpiga slätten samt på den andra, alldeles midt emot den plats der fången beredt sig tillfälle att rymma, ett gammalt och vanvårdadt kalkbrott öfverst på höjden och med en smal sträcka af furuskog som skiljer det från den rika betesmarken nerunder. Då bullret af folkhopen dog bort på afstånd, släpade sig en man sakta och mödosamt upp ur ett dike som låg omedelbart innanför det staket som skilde skogen från kalkbrottet och höjde sig tills hans haka hvilade mot stakettopparne, hvarefter han kastade en dröjande och allvarlig blick efter den folkmassa som följde polisbetjenterna på vägen mot floden. — Det är bra, mumlade han för sig sjelf; fortsätt den vägen och kom ej tillbaka häråt; så gör ni mig den allra bästa tjensten, ert fördömda byke! Alldeles likt de der trindskallarne, att tro att en man skulle störta sig ut på slätten der för att låta trampa ihjel sig som en hund, eller att han skulle gömma sig i de der dikena för att