Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 3

De med posten igår ankomna utländska tidningarne äro alldeles fulla med skildringar af och kommentarier öfver den tillsvidare afslutade, men likväl, medan den pågick, drastiska parlamentariska krisen i Frankrike. Allmänt klandras Thiers uppträdande i denna sak, emedan hans talförhet synes vålla uppkomsten af den ena svåra krisen efter den andra. Så säger ett ansedt utländskt blad: Detta den verkställande maktens inträngande i den parlamentariska diskussionen är ett oting. Dertill kommer, att Thiers sedan någon tid alls icke mera anser det nödigt att på förhand underrätta nationalförsamlingen om sin afsigt att tala, utan tager ordet af hvarje anledning, liksom om han icke vore statens chef, utan en blott vanlig deputerad. Församlingen deremot har naturligtvis alltid för ögonen, att det är republikens president, som talar till densamma, och att den verkställande makten direkte, absolut och omedelbart utöfvar sin tryckning på den lagstiftande myndigheten. Församlingen retas derigenom till motstånd, ty hon frågar sig sjelf, hvarför bon egentligen är till, om hon skall i allt göra precist, hvad presidenten vill. Denne äterigen ser i hvarje yttring af det parlamentariska motståndet mot hans förslag ett misstroendevotum och ett attentat mot hans goda afsigter. Hittills bar församlingen i alla vigtiga saker uppfyllt Thiers vilja, men i fråga om råämnesbeskattningen representerade Thiers med sådan häftighet en alldeles föråldrad ståndpunkt, att det i sjelfva verket knappast var möjligt att utan vidare följa honom på denna väg, och derför uttalade sig ock församlingen emot honom. alla verldens länder, det må nu vara monarkier eller republiker, står statens chef oansvarig gentemot den lagstiftande makten; men i det sedan år och dag författningslösa Frankrike eger den besynnerligheten rum, att republikens president har säte och stämma i församlingen och deltager med i diskussionen. En sådan kuriositet leder till sådana kriser, som den hvilken här följde. Men Thiers har ej någon rättighet att afgå. Han har vid hvarje tillfälle proklamerat sig såsom nationalförsamlingens tjenare, och derför måste äfven hans prohibitionistiska fanatism i detta fall böja sig inför denna församlings vilja... Situationen är visserligen för ögonblicket räddad, men för framtiden har ingenting ändrats i hela ställningen. Man kan ej vänta af Thiers och hans ministrar, att de skola af hvad som senast timat draga den lärdomen, att ett slut måste göras på det närvarande, oviesa tillståndet genom upplösning af nationalförsamlingen och utskrifning af nya val. En nyvald församling skulle kanske i sig finna den sammanhållningskraft, som är nödig för att bilda en stark majoritet, medelst hvilken det skulle vara möjligt att tillförsäkra landet definitiva, författningsenliga förhållanden. Alldenstund Thiers och hans ministrar icke skola tillgripa ett sådant initiativ, och nationalförsamlingen sjelf alls icke tyckes vara vid lynne att besluta sin upplösning, så skall det närvarande tillståndet fortvara, tills återigen en allvarsammare förveckling, än den senaste, inträder mellan den verkställande och lagstiftande makten och genom starkare elementer en lösning framtvingas — kanske ett statsstreck. Frankrikes budgetutskott har bland andra förslag äfven antagit ett om nedsättning i prefekternas lön med 5000 fres, så att en prefekt af första klassen hädanefter erhåller blott 45,000 fres, representationsomkostnaderna oberäknade. Den franske krigsministern har utfärdat