Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 2

springande omkring på däcket, ramlande på näsan och åter resande sig upp, småleende och godlynta till följe af det nöje donna helt nya belägenhet skänker dem, andra med rädsla hakande sig fast vid sina mödrars klädningar. Här, i detta kaos af olikartade effekter, olika göromål, spring hit och dit, knuffningar, bannor, svordomar, är det ej tid för någon att känna sorg öfver att han lemnar det gamla landet för alltid eller samvetsqval öfver de orsaker som föranleda honom att lemna det. Dertill blir tids nog sedan — då man varit en månad till sjös kanske, och alla historierna äro berättade, alla sångerna sjungna, och sedan alla de skrynkliga tidningsexemplar som medförts blifvit grundligt genomlästa. Då skola somliga tänka på de gamla hemmen, de gamla vännerna och grannarne, det dagliga lif hvarmed de i så många år sträfvat; somliga skola beskugga sina ögon för solens strålar, dystert blicka tillbaka på den fåra som fartyget lemnar efter sig och med saknad tänka på det förflutna samt med trifvel på framtiden. Sedan de en stund betraktat denna scen, drog Ellen en suck och tryckte sig fastare intill Franks sida, sägande: — Denne gentleman har rätt, Frank. Denna scen framställer fartyget i ett helt olika ljus. Nu fara vi tillbaka. Jag tror att onkel väntar på oss, och jag önskar bli fri från detta sorgsna intryck så fort som möjligt. Jag skall kasta en sista blick på din hytt. Jag vill att den skall vara det sista föremål jag har i minnet, (Forts.)