Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 2

imperialsängar att ligga i eller något så fast och säkert som trottoarerna i Pall Mall att gå på; men de få fullt upp att äta och dricka, böcker att läsa, musik om de äro roade deraf, kort ifall de då och då vilja taga sig ett parti — det går väl an för dem, säger jag; men då gentlemannen talade med er om ett emigrantskepp, tänkte han utan tvifvel på sextonpundarne. — Sextonpundarne? — Ja, miss; fördäckspassagerarne som tagas med för sexton pund personen. Ni kan se dem härifrån. Kom hit och tag en öfversigt öfver dem. De stego ut på däcket och följande styrmannens anvisnisning blickade de mot det tätt befolkade fördäcket. Der, inträngda mellan packlårar, skrin, koffertar, säckar, hönsburar, gåsburar, hvimlade en massa hufvuden, armar och ben. Det var fördäckspassagerarne. Från alla delar af landet kommo de. Groflemnade jordbrukare från Essex, bleka väfvare från Spitalfelds, knipsluga män från norden som emigrerade ej af behof utan i afsigt att förvandla det lilla till mycket, afskedade bohållare och bankrutterade köpmän — unga män så nedslagna och förkrossade i känslan af förflutna felsteg, att de syntes gomla i förtid, och gamla män så tröstfulla vid tanken på att de ej blifvit qvarlemnade af dem som de älskat, att de syntes ha fått ungdomens hopp och energi. Äfven qvinnor funnos i mängd, somliga trottsiga, högljudda och grälande på sina män under det dessa voro sysselsatta med att taga om bord husgerådet, andra tysta, rådvilla, förtviflade. Barn saknades ej heller, några ostyrigt