kärlek som blir varmare med hvart år, i samma mån han med en tilltagande ålder känner ett växande behof af tillgifvenhet; hon har dessutom sin brors sällskap, ty mr Granger har varit slösande med sitt ädelmod och alla de ledsamma följderna af Austins ungdomliga lättsinne äro afhjelpta och utplånade ur procentarnes minnen genom mr Grangers allsmäktiga plånbok. Målaren kan nu mera komma till England när han vill och fritt svärma omkring i Ardens skogar; men ehuru han tycker rätt mycket om att göra det för omvexlings skull, föredrager han en stad på kontinenten med dess kafs-lif och andra förströelser. Han blir stadigare i samma mån som han blir äldre, målar bättre och skaffar sig vänner som äro värda att ega — allt till stor glädje för stackars Bessie som ödmjukt och kärleksfullt står bredvid och betraktar honom då han knyter på sig sin hvita halsduk för att gå ut och dinera i stora verlden. Men detta är endast en blick in i framtiden. Berättelsen slutar på det vanliga sättet, vid ljudet af bröllopsklockor — bröllopsklockorna för miss Granger, som svär att älska, hedra och lyda Thomas Tillott, men med en bestämd afsigt att i allt hålla tummen på ögat på besagde Thomas Tillott. Karlar som äro så der slafviska under det de fria bruka dock ofta visa sig vara rätt hårda och obsöjliga såsom äkta män. Efter vigseln begifva sig de nygifta ut på en kort resa, men skola återvända om fjorton dagar till en alldeles ny götisk villa som uppföres vid Ardens gränser. För några ringa dock inga bröllopsklockor — till exempel för lady Geraldine, som är nöjd med att egna sig åt det anspråkslösa kallet att vårda sin systers försummade barn — försummade i trots af både franska och tyska guverbanter, italienska sånglärare, parisiska kammarjungfrur 0. s. v. — samt åt andra barmhertighetsverk. Hon kände sig dock alls icke olycklig, utan var tacksam mot försynen som låtit henne undgå ett långt mera beklagansvärdt lif — det lif som skulle ha väntat henne såsom hustru åt en man hvilken ieke älskade henne. SLUT.