Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 2

— ————————— och afhölls endast derifrån af en viss blyghet, hvilken ej är sällsynt hos sådana starka män som han var. — Jag finner med stor ledsnad att ni ej ser rätt frisk ut, sade han med låtsad köld och den egendomligt stränga min som en engelsman gerna antager just då han längter efter att räcka handen till försoning. — Jag har ej mått riktigt bra; men jag tänker att jag snart skall bli bättre då vi nu komma ut på resor. — Komma ut på resor? — Ja, pappa har ändtligen beslutat sig för att ändra vistelseort. Vi resa till Köln i morgon. Jag trodde att min far omtalat det för er der inne. — Nej, jag frågade blott efter er och stannade ej ens för att helsa på er far. Derefter blef det tyst — en tystnad som räckte ungefär fem minuter, hvarunder de hörde vindens sakta sus i furukronorna. Gossen sof ännu; modern gaf akt på honom, och fadern betraktade dem båda. Tystnaden blef slutligen nästan besvärande, och mr Granger var den förste som bröt den. — Ni frågar mig ej efter nyheter från Ärden, sade han. Clarissa rodnade och såg på honom med en något sårad min. Det var hårdt att bli påmind om det paradis från hvilket hon blifvit förjagad. — Jag — jag ber om förlåtelse. Jag hoppas att allt går efter er önskan. Miss Granger — Sophia mår väl, hoppas jag? — Sophia mår fullkomligt väl, tror jag. Jag har ej sett henne sedan jag lemnade Ventnor. — Har hon då varit borta från Arden? — Nej, det är jag som ej varit der. Och jag tviflar verkligen på att jag någonsin skall komma dit mera — utan er, Clarissa. Stället har blifvit förhatligt för mig. Många, många gånger hade Daniel Granger sagt sig sjelf, att en försoning med hans hustru vore omöjlig. Under sin resa hade han, på samma gång han bestämt sig för att se sin gosse, äfven bestämt sig för att sedan resa