omöjligen tro, att en krigsminister skulle ännu en gång vilja hängifva sig åt illusioner, och general Cisseys förklaring kan derför anses för ett bevis på att Thiers för så vidt det under de gifna förhållandena varit möjligt, infriat sitt löfte om att först och främst sätta Frankrike i besittning af en stor och väl utrustad armå, hvilken naturligtvis likväl ännu icke kan vara så stor eller så väl utrustad som han tänker göra den, om kammaren går in på hans plan. Krigeministerns yttrande gifva ÖIndep. belge anledning till anmärkningar om, att Frankrike icke bör drifva sina rustningar för långt, emedan Europa vill ha fred; men i afseende på denna punkt har Thiers bestämdt uttalat, att han ej tål någon främmande inblandning. I Paris väntas en bok med titeln Den siste af Napoleonerna, hvilken tros komma att göra det största uppseende. Författaren håller sitt namn hemligt, men dess personlighet afspeglar sig på hvarje sida. Boken är tillegnad den aflidne kejsar Maximilian af Mexico och börjar på följande sätt: Sire! Då E. K. H. för nio år sedan behagade kalla mig till Miramare för att fråga mig till råds angående emottagandet af Guatimozins krona, yttrade jag: Kejsar Napoleon har tillfogat min familj och mitt land så mycken ofärd, som det varit henom möjligt. Han inser nu, att det skulle vara ett brott att fortgå vidare på denna väg, och han kan endast vilja göra oss godt. — På denna ädla förtröstan svarade Napoleon med Qveretaro: Sire! Jag lägger på eder graf denna bok, hvilken jag ett ögonblick tänkte kalla Guds rättvisa. En mängd hittills okända, men för den historiska forskningen välkomna och intressanta uppgifter skola lemnas i denna, särskildt hvad Napoleon III:s förhållande till Italien angår. D. 16 firades i Notre Dame i Paris en högtidlig messa till ära för de i sista kriget fallne. Kyrkan var alldeles svartklädd med silfverstjernor. Omkring kl. 11 anlände marskalk Mac Mahon, beledsagad af mer än 300 generaler och öfverstar — en praktfull anblick. Vid hans inträde uppspelte orgeln Dies tre, Notre Dames stora klocka dånade och tambourerna hvirflade på sina trummor. I midten af kyrkan var uppstäld en rik katafalk, kring hvilken marskalken, generalerna Douay, Ladmirault, Elia och Vinoy, samt deputationerna uppställde sig. Bland de närvarande sågos kejsaren af Brasilien, grefven och grefvinnan af Paris, hertigen af Nemours, ministrarne de Ciesey, Jules Simon och Pothuau. Berlins högre kretsar fora nu ett gladt lif till minne at de dagar för ett år sedan, under hvilka vid denna tid segerns frukter i Frankrike rikligen tillföllo tyskarne. Baler, sup6er, middagar aflösa hvarandra i hvirflande mängd. Man väntar, att särskilda utmärkelser skola komma att tilldelas generalerna Goeben, Werder, Kirchbach såsom de mest framstående härförarne. Man tror derjemte, att kejsar Wilhelm skall nu offentliggöra de ofta nämnda dotationerna till förtjenta fältherrar och diplomater. Voss. Zeit. anmärker, att det skall bli svårt att skaffa plats åt alla dem, som ha rätt att bevista militära festligheterna; ty till dem höra bl. a. äfven de 47,000 riddare af Jernkorset, som utnämnts etter kriget, och de damer, som dekorerats med förtjenstkorset för patriotisk verksamhet. Förutom frågan om ångfärjor öfver Kanalen, har nu äfven i England planen om en tunnel under densamma ånyo upptagits. Sistlidne Måndag inregisterades sålunda ett aktiebolag med namnet Canal-Tunnel-Company, i hvars spets stå lord Richard Grosvenor, kapten Braumont, amiral George Elliot, Michel Chevalier o. a., med en grundfond af 540,000 rdr rmt. Bolaget skall dock närmast inskränka sig till att göra ett profschakt och en sidogäng om 112 sv. mils längd, för att undersöka företagets utförbarhet och möjliggöra noggrannare kostnadsberäkningar, än man hittills kunnat. Sedan detta prot gjorts och om det lyckas, skall man upptaga det nödiga kapitalet, för att från båda sidor utgräfva tunneln, då man tror sig kunna verkställa arbetet på den korta tiden af tre år. Ingeniörerna äro John Hawlchaw, Thome de Gamond, James Brunlees och William Low. I den del af London, för hvilken den bekante republikanaren Charles Dilke valts till representant i parlamentet, hade en del lojala undersåter häromdagen ett meeting, för att i en adress till drottningen uttala sin glädje öfver tronföljarens tillfrisknande, sin tillgifvenhet för det kungliga huset och sitt fallständiga ogillande af de nu så envist gjorda försöken att genom utspridandet af förderfliga läror utså oenighet inom folket. Men Dilkes anhängare infunno sig till allt större antal medelst falska inträdeskort. Slagsmål mellan de olika partierna uppstod, slutande dermed att de lojala måste fly. Republikanarne blefvo ensamma på täppan; men förut ense mot de lojala, råkade de nu sjelfva i håret på hvarandra, tills man slutligen släckte gasen. Ungerns underhus har förkastat ett förslag af Tisaz om en tillräckligt talrikt, väl utrustad och under den ungerska regeringen och parlamentet stående arme, för hvilket ändamål de allmänt förbindande lagarne om ett med det öfriga Österrike gemensamt försvar skulle afskaffas. Förslaget föll vid miuisterns påpekande af omöjligheten af dess antagande. Telegrammer. VERSAILLES d. 19 Januari. Barthe föreslog att beskattningen på råämnen skulle principielt