Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 2

XLVIII. Mr Lovel hade fört sin dotter till Spa, då han ändå fann att det för henne var likgiltigt hvart hon kom, blott hon hade sion son med sig. Det var en behaglig, stilla plats så länge ej badsäsongen var inne, och han hade fattat särskildt behag för stället emedan han inbillade sig att mineralvattnet åstadkommit en underbar förbättring af hans helsa. Han hade en villa nära skogen och på kort afstånd från staden, en villa der man ej behöfde söka efter promenadplatser för lille Lovel, och från hvilken det blott var några minuters väg till den doftande och skuggrika furuskogen, der gossen kunde tumla om i gräset. Framdeles kunde de resa längre bort, sade mr Lovel till Clarissa, resa hvart hon behagade; men för närvarande vore fullkomlig hvila och fullkomligt lugn den bästa kuren för henne. Hon var ännu ej fullt återställd; febern hade medtagit hennes krafter betydligt och ännu hade hon en eftersläng af sin hosta. I början hyste hon en stor fruktan för att George Fairfax skulle upptäcka hennes tillflyktsort. Han hade hittat vägen till Brissel; hvarföre skulle han ej äfven hitta till Spa? Under första månaden af hennes vistelse vid den lugna badorten, vågade hon sig derföre knappt utom dörrarne då hon ej fick sin fars sällskap, utan satt inne och läste eller målade dag ut och dag in, ehuru hon längtade ut till sitt barn i skogen. Men då de första fyra veckorna förflutit utan att hennes lugn blifvit stördt, blef mrs Granger djerfvare och vandrade hvarje dag ut med sitt barn samt såg huru det unga ansigtet erhöll allt friskare rosor, i samma mån som gossen vann styrka. Åsynen häraf gjorde henne nistan lycklig. Furuskogen var mycket vacker; men de smärta träden saknade det storartade utseende som utmärkte Ardens ekar och bokar, och mycket ofta tänkte Clarissa suckande på sitt gamla hem. Efter allt utseende var det förloradt för henne — två gånger förloradt. Numera tänkte hon blott sällan på George Fairfax.