Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 1

är bättre än lycka. Ni har en son och arfvinge, och det, skulle jag tro, är för on man i er ställning äktenskapets hufvudsakliga ändamål. Min dotter kan följa mig ntrikes, och vi kunna lefva ett behagligt lif tillsammans, resande från den ena staden eller badorten till den andra. Jag skall naturligtvis afstå ifrån det underhåll ni varit nog god att bevilja mig, hvaremot ni utan tvifvel lemnar Clarissa ett årligt anslag, lämpadt efter hennes ställning såsom er hustru. Mr Granger skrattade högt. — Tror ni att det det någonsin kan bli fråga om penningar oss emellan? sade han. Tror ni att jag, om jag genom att lemna ifrån mig hvarje shilling som jag eger kunde vinna tillbaka tron på min hustru, skulle anse förlusten tung? Mr Lovel smålog, ett lugnt, sjelfbelåtet småleende. — Han skall gifva henne en ganska vacker inkomst, aade han för sig sjelf, och jag skall både ha min dotter som verkligen är en aqvisition, ty jag har börjat finna lifvet ensligt — och fullt upp af penningar. Eller också skall han komma efter om ett par tre månader. Det är den utgång af saken jag förutspår. De promerade tills månen stigit upp och då de gingo tillbaka in var allt uppgjordt. Mr Lovel svarade för sin dotter lika fritt som om hen skulle ha svarat för sig sjelf. Han skulle föra henne utomlands tillika med lille Lovel, Jane Target och den sköterska som efterträdt mrs Brobson, hvilken omedelbart efter Clarissas flykt blifvit afskedad för försumlighet i tjensten. Om verlden komme att göra några frågor, skulle den få det svaret att mr och mrs Granger skilts åt efter skedd öfverenskommelse, eller itt mrs Grangers läkare föreskrifvit en resa till kontinenen. Daniel Granger kunde i detta fall svara hvad han ann för godt, eller icke gifva något svar alls, om han så behagade. Mr Lovel omtalade följande morgon för sin dotter den anordning som vidtagits,