Article Image
—c 44—49 AA OD —0 0 ken för hans välmening skulle bli epitetet ganska taktlös. Att hans afsigt aldrig varit att, som A.-B:s korrespondent påstår, anropa den stora allmänhetens medlidande för den gamle konstnären framgår af slutorden i hans varmhjertade uppmaning, så lydande: Kiörbos har många vänner i Sverige och Sverige har många konstälskare, några meecenater. Göteborg särskildt har den lyckan att ega flera sådana. År det ingen som vill beställa och betala ett par taflor, att fullbordas efter återuppförandet af den gamle mästarens atelier i Montretout? Här finner man, att vår korresp. aldrig afsett något slags tiggeri, något öfversändande Åaf hopsamlade medel, utan helt enkelt att väcka konstvännens uppmärksamhet på ett, enligt vårt förmenande, ej taktlöst utan delikat sätt att kunna bispringa en framstående konstnär i en ögonblicklig förlägenhet. Hela frågan rör sig, enligt hvad oss synes, endast om lemnandet af ett lån på kort tid, med det säkra hypoteket af konstnärens ofsrminskade arbetskraft och eminenta talang, och lån under slika omständigheter torde näppeligen inom någon branche anses för förnedrande. På grund at dessa våra åsigter våga vi, i all vänlighet, nedlägga en liten protest mot Aftonblads-korrespondentens uppfattning af saken. Och härmed taga vi nu för dagen afsked at all polemik, något hvarmed vii allmänhet ej älska att befatta 08s. Vår teaterpublik förestår i morgon afton ett afsked, som utan tvifvel ej skall försiggå utan å ömse sidor uppriktiga känslor ar saknad. Vi mena afskedet från dir. Cettis dramatiska sällskap. Kastar man en blick på den repertoire, som detta sällskap under en säsong af endast sju veckor härstädes uppehållit, finner man att densamma omfattat bortåt tretio olika stycken, nemligen: De Nygilte, Kanariefuglen, Intriguerne, Recensenten og Dyret, Pak, Hr Volmer i Sorö, Rekrutten, Soiråen i Laxegade, Henrik og Pernille, Nei, Gjenboerne, Fruentimmerhaderen, En Söndag på Amager, Eventyr på Fodrejsen, Den Stundeslöse, Den Tredie, Adekatten, Julestuen, Et rigt Parti, Agtemandens Representant, En sand Demokrat, En Spurv i Tranedands, Ulla skal paa Bal, Salig Ferdinand, Hr Grylle og hans Viser, Don Cesar. de Bazano samt 4:e akten af Brand och monologerna Emelies Hiertebanken och Mikkels Kjarlighedshistorier i Paris, I de flesta af dessa ha sällskapets förnämsta prydnader och publikens förklarade gunatlingar: fru Pitalaben och mill Fanny Kruse, hrr Houwgaard och Coetti innehaft framstående roller, men, oaktadt detta ansträngande arbete, har man sällan om ens någonsin, hos dem spårat trötthet eller öfveransträngning, det har städse öfver deras spel hvilat samma lif och friskhet, samma Lune och Gemytlighed. Framför allt gäller detta om m:ll Kruas och hr Hougaard, den förra i subrettfacket, den senare i komiska roller, synas oss nästan stå öfver allt beröm. Tvifvelsutan har sällskapet i sin helhet, hvars samtligs medlemmars arbete och sträfvanden att, efter bästa förmåga, fylla sina platser, vi på det högsta respektera, äfven om vi då och då nödgats påpeka tillfällen, då förmågan scke motsvarat den goda viljan, genom denna sin sejour lagt grunden till en bekantskap, hvilken vi hoppas måtte, till ömsesidigt nöje och — hvarför icke? — äfven till ömsesidig nytta, snart förnyas! Nya Teatern har under veckan fått upp tvenne nya pjeser: I Solnedgången och Fransyskt ska det vara! Kritiken har samfällt öfverenskommit om, att denna förstnämnda pjes är, hvad man kallar, ett stämningsstycke. Ja väl, det förefaller äfven oss som ett sådant, det är så att säga en liten icke utan talang gjord historisk tafla med bjert kolorit och skarpt tecknade hufvudfigurer. Men — för att fortsätta bilden, sådan vi skåda taflan inom ramen af Nya Teaterns proscenium förefallar hon endast som ett matt oljetryck af den originala olje-målningen. Det fordras, på svensk scen, sådane artister som fru Hvasser, hrr Dahlqvist och Elmlund i Ingrids, Broder Alsings och Erik Tranes roller för att få fram stämningen och bereda framgång åt författaren. Orätt vore emellertid att förneka det hr Åhman gjorde allt sitt till för att förläna Alsings i taflans förgrund framträdande personlighet behörig färg, till en del äfven genom den dock nog mycket Bertrams-aktiga kostymeringen och maskeringen; att han ej fullkomligt lyckades, beror otvifvelaktigt derpå, att hans individualitet ej lämpar sig för detta slags roller. M:ll Jokannesen var till det yttre en intagande och täck Ingrid, men den köld, som hvilade öfver hennes framsägande af den poetiskt varma dialogen meddelade sig åt åskådaren till men för intrycket af det hela. lltför vek, alltför vek, föreföll äfven hr Ringh som den af förf. temligen styfmoderligt behandlade jungfruröfvaren, riddare Stiboldt. Mest uppgången i den karakter, han hade att framställa, syntes oss hr Lichtenberg. som tydligen nedlagt mycken omsorg på instuderandet af sin roll, men som ännu har att kämpa mot ett då och då framträdande manieradt pointerande af dialogen. Styckets sceniska uppsättning är omsorgsfull, ja, jemförelsevis praktfull. Större framgång och en vida längre framtid på vår scen, torde man kunna förutspå den andra nyheten: Fransyskt ska det vara! ett stycke af tyskt ursprung, som dock måhända behöft just en fransk retoucheur, för

20 januari 1872, sida 1

Thumbnail