Göteborgsposten – 19 januari 1872, sida 2

— Det är ett missförstånd som måste räcka i vår lifstid, svarade Daniel Granger modstulet och omtalade derefter utan förbehållsamhet sin historia. — Gode Gud! utropade mr Lovel vid berättelsens slut, det hvilar en förbannelse på denne man och hans slägt. Derefter omtalade ban i några få ord sin egen historia och det hat han hyste mot Fairfaxkska elägten. Sedermera uppstod en. längre tystoad, hvarunder Clarissas far var fördjupad i tankar. — Ni kan naturligtvis ej för ett enda ögonblick förmoda, att jag hyser några tvifvel rörande min dotters oskuld, sade han slutligen. Jag känner allt för väl den diaboliska ihärdigheten hos denna slägt. Det var just likt en Fairfax att snärja in min stackars dotter i sitt nät — att blottställa hennes rykte i hopp att draga nytta deraf. Jag försöker dock ej förneka, att Cisrissa varit oförsigtig. Men vi få fästa afseende på hennes ungdom och. den naturliga fallenhet för att väcka heundran som föranleder qvinnor att blottställa sin lycka och sin karakter endast för en lös kurtis. Jag påstår ej att min dotter är felfri; men jag skulle vilja våga mitt lif på hennes rena dygd. På samma gång är jag fullkomligt ense med er, Granger, deri att under för handen varande omständigheter en skilsmessa, hvarunder min dotter naturligtvis får vara tillsammans med sitt barn — skulle vara det klokaste för båda parterna. Mr Granger erfor en känsla som om en skopa kallt vatten blifvit kastad rakt i ansigtet på honom. Detta hans svärfars vänliga samtycke öfverraskade honom på det högsta. Han hade väatat att mr Lovel med all makt skulle påyrka en försoning. Han bugade sig samtyckande, men visste under ett ögonblick ej hvad han skulle svara. (Varta Y