brottslighet eller oskuld ännu var en öppen fråga, men som erkännt sig ha åtminstone till hjertat varit falsk mot sin man — eller fadern, som ingenting gjort för att förverka sin rätt att behålla sitt barn? Och dock förekom det honom onaturligt att skilja dem båda åt. Långa stunder grubblade herren till Arden på detta ämne. Han kunde aldrig taga sin hustru tillbaka igen — i det afseendet tyckte han sig ej böra hysa några betänkligheter. Att åter i sitt hem och sitt hjerta lemna en plats åt den qvinna som erkännt sig älska en annan man var ej förenligt med Daniel Grangers natur. Hade han ej redan älskat henne allt för mycket — nästan förnedrat sig genom en alldeles oinskränkt tillgifvenhet för en qvinna som gifvit honom ingenting, som hållit sitt hjerta tillslutet mot honom. — Hon gifte sig med Arden, ej med mig, sade han för sig sjelf; och sedan försökte hon att jemte Arden få sin gamle älskare på köpet. Jag undrar om hon skulle ha rymt bort med honom om han fått tid att öfvertala henne riktigt den der aftonen? Kan någon qvinna vara ren då en karl vågar bedja henne lemna sin man? Dertill kom det smycke som George Fairfax bar — Af Clarissa — var ej det ett tydligt bevis? Han tänkte på allt detta med en tröttande ihärdighet — tänkte derpå under det han såg modern sakta gå fram och tillbaka i rummet med barnet i sina armar. Den taflan skulle säkert stanna i hans minne för alltid, tänkte han. Aldrig, aldrig mera skulle han låta sin hustru få en plats vid sitt hjerta; men, oh Gud, huru innerligt hade han ej älskat henne och huru ensligt skulle ej hans hem vara utan henne! Dessa två år som han varit gift tycktes honom ha utgjort hela hans tillvaro. Och återstoden af sitt lif skulle han nödgas tillbringa utan henne! Hade han ej haft denna ständiga oro för sitt barn, som på sätt och vis var en omvexling, kunde tanken på allt detta ha gjort honom vansinnig.