— —— — — —— Slutligen kom efter de två veckornas ovisshet en dag då d:r Ormond förklarade gossen vara utom all fara. — Jag rille ej säga någonting bestämdt förrän jag med fullkomlig visshet kunde göra det, sade han. Ni kunna nu öfverlemna er åt glädjen. Clarissa föll på knä och kysste den gode gamle doktorns hand, i det hon lät tacksamhetens tårar regna ner på hans hand. Han förekom henne i detta ögonblick såsom ett slags gudomlighet, en öfvernaturlig varelse som genom utöfvandet af sin makt räddat hennes barns lif. Dr Ormond lyftade upp henne och smålog åt hennes rörelse. — Så, så, kära vän, ej vara hysterisk, sade han i faderlig ton, under det han vänligt klappade henne på axeln. Jag har alltid tänkt att jag skulle kunna rädda den lille sjuklingen, ehuru jag medger att det varit ganska svårt och att vi haft en rätt hård kamp att utstå för hans lif. Men nu väntar jag att få se rosorna komma tillbaka på era kinder igen. Det har varit en svår tid för er så väl som för barnet. Då mr Granger straxt derefter lemnat rummet i sällskap med läkaren, yttrade denne allvarligt: — Gossen är räddad, mr Granger; men ni måste nu tänka på er hustru. — Hvad menar ni? — Hon har en hosta som jag ej tycker om och derjemte början till feber. — Om det är någonting eroande, så för Guds skull se till henne genast! utbrast Daniel Granger. Hvarföre har ni ej sagt detta förut? — Det har ej visat sig några tecken till feber förrän i dag. Jag ville ej plåga henne med medicin så länge hon var orolig för sitt barn, och jag trodde verkligen att den bästa kuren för henne skulle vara kännedomen om att den lille gossen vore utom all fara. Men i dag är hostan värre, och jag skall gerna ordinera något för henne