Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 2

Lady Geraldine bevisade sig vara en fulländad sjuksköterska. Barnet var lugnare i hennes armar än i sjelfva moderns. Den stackars Clarissa kände sig liksom svartsjuk då hon märkte detta, men fogade sig med undergifvenhet deri. — Hvad ni är god! yttrade hon en gång då hon såg dessa fina hvita händer som flyttat schackbrickorna mot George Fairfax nu ordna ett omslag — hvad ni är god! — Säg ej så, min bästa mrs Granger. Jag skulle göra lika mycket för hvilket fattigt barn som helst i grannskapet af slottet Hale, och då är det väl ej underligt att jag gör det för min systers vän. — Har ni alltid varit öm mot de fattiga? frågade Clarissa förundrad. : — Ja, svarade Geraldine med en svag rodnad, jag har alltid varit öm mot dem. Jag trifves emellanåt bättre med fattiga än med mina likar, tror jag, men jag har vistats mera ibland dem på sista tiden, sedan jag började deltaga mindre i sällskapslifvet — med ett ord allt sedan pappas död. Och barn tycker jag isynnerhet om; de små hålla sig alltid till mig. — Ja, åtminstone gör mitt barn det. — Har ni skrifvit eller telegraferat till mr Granger? frågade lady Geraldine allvarligt. — Nej, nej, nej; nu kan detta ej vara någon nödvändighet. D:r Ormond säger ju att det finnes hopp. — Hopp ja; men dessa unga lif äro så bräckliga. Jag besvär er att skicka efter honom. Det är ej mer än hvad som är rätt. — Jag skall tänka på saken; kanske om han skulle bli sämre; men jag vet ju att han bättras. Oh, lady Geraldine, haf något medlidande med mig! Om min man får veta hvar jag är, skall han beröfva mig mitt barn. (Forts.)