Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 2

A — ———— Gud vare mig nådig! utropade lady Laura med plötslig häftighet, jag kan nu ej tåla den mannen! Hvad är han mer än någon annan, att det skall ske så mycket ondt för hans skull? — Jag måste nu resa hem till Lovel, sade Clarissa oroligt. Jag vet ej huru länge jag varit borta ifrån honom. Jag visste knappt till mig och jag kände att jag måste gå till er. — Gud vare lofvad för att ni kom, ni stackars vandrerska! Vänta ett par minuter, Clary, medan jag skickar efter en vagn och sätter på mig en hett. Jag följer med er. — Ni, lady Laura? — Ja, och äfven jag, sade en lugn röst som Clarissa mycket väl erinrade sig, och då hon blickade bort mot ingången till det andra rummet såg hon förhänget dragas undan och Geraldine Challoner på tröskeln. — Låt mig komma och vårda ert barn, mrs Granger, sade hon vänligt; jag har stor erfarenhet i den vägen. — Ni vet ej hvilken engel hon är för de fattiga omkriog Hale, sade lady Laura; isynnerhet för barnen. Och hon skötte tre af mina, Maud, Ethel och Alick — nej Stephen, var det ej så? frågade hon i det hon såg på sin syster — under skarlakansfebern. Endast hennes ömma omvårdnad hjelpte dem igenom sjukdomen, har doktorn försäkrat mig. Låt henne komma med oss, Clary. — Ack ja, ja! Gud välsigne er, lady Geraldine, som vill hjelpa mitt älskade lilla barn! — Norris, säg till Fosset att hon bär upp min hatt och schal, och gå sjelf efter en droska på ögonblicket; jag hiover ej vänta på mitt eget åkdon. Fem minuter senare suto de tre qvinnorna i droskan på väg till Soho. — Ni har naturligtvis skickat efter mr Granger, sade lady Laura. — Nej, ieke ännu. Jag hoppas till Gud att det ej blir nödvändigt; mitt barn skall tillfriskna, jag är öfver