Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 1

dig att hjelpa mig. Om jag ej gifvit henne mitt löfte, kunde jag ba varit George Fairfaxs hustru och all denna sorg skulle ha undvikits. George Fairfaxs hustru! Hvilken drömlik fantasi var ej detta! Och dock kunde det ha varit möjligt; det hade blott behöfts ett ord af henne för att göra drömmen till verklighet. — Jag försökte att göra min skyldighet, tänkte hon, och dock ha sorg och elände drabbat mig. Derpå hviskade en röst i hennes inre: — Försökte att göra din skyldighet! Icke alltid; ibland upphörde du att försöka och ville vara lycklig på ditt eget vis. Mellan lastens och dygdens båda vägar försökte du gå din egen stig, hvarken trädande in på den ena eller andra af de båda vägarne. Sedan hon en gång fått syn på de upplysta fönstren och börjat tänka på att der inne skulle deltagande och tröst möta henne, kunde hon ej gå bort utan att försöka träffa sin väninna. Hon tänkte med samvetsförebråelser på de många tillfällen under hennes gifta lif, då lady Laura Armstrongs allt för enträgna vänskap förekommit henne något besvärande. Huru olika var det ej nu! Hon tog slutligen mod till sig, gick fram till porten och ringde. Mannen som öppnade såg något tveksam ut, anande att en supplikant dolde sig under den nedfällda slöjan. — Hvad vill ni? frågade han. — Kan jag få träffa lady Laura Armstrong? Jag önskar tala med henne enskildt. — Har ni blifvit hitkallad? — Nej, men jag önskar träffa henne. — Ni är från madame Lecoudroes, förmodar jag. Ni kan få träffa myladys kammarjungfru; men det kan aldrig komma i fråga att ni får träffa mylady sjelf vid denna tid på qvällen. — Vill ni lemna henne några rader från mig? Jag är nästan säker på att hon vill taga emot mig.