Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 1

Ånyo öppnade Clarissa sin tunna börs och släppte en florin i mannens hand såsom mutor. Han blef medgörligare efter detta. — Ni kan komma in och skrifvå er biljett, sade han i det han pekade på ett bord der det fanns penna och papper. Derefter tryckte han på en fjeder som satte en elektrisk klocka i rörelse, och ljudet deraf tillkallade en annan domestik, som tycktes vara en tvillingbroder till den förste, så liknade de hvarandra. Clarissa skref hastigt några rader på ett ark papper och vek ibop det. — Var så god och bär detta till er matmor, sade hon. Jag är säker om att hon skall taga emot mig. Betjenten som nyss anländt var ingen annan än den öfverlägsne unge man, Norris, som Hanna Warman berömt så mycket. Han såg helt bestört ut, ty han kände igen mrs Grangers röst och hållning. — Mylady skall på ögonblicket erhålla er biljett, min fru, sade han med den vördnadsfullaste bugning och skyndade att bära fram brefvet med sådan ifver som om det varit från premierministero, till stor förvåning för kamraten som ej kände mrs Granger. Han kom efter två minuter tillbaka och förde Clarissa uppför den breda trappan genom korridoren till den dörr som ledde in till myladys boudoir. Laura Armstrong satt vid ett skrifbord af ebenholz med en ofantlig mängd bref framför sig samt en lista, fullklottrad med namn. Hon hade gjort upp sina planer för säsongen — så och så många middagsbjudningar, så och så många baler o. s. v. Då betjenten öppnade dörren och släppte in mrs Granger, hördes ett frasande af siden bakom portitren som skilde lady Lauras rum från det nästa; men Clarissa var allt för upprörd för att gifva akt på detta. Laura Armstrong mottog henne med stor ömhet. — Mitt käraste barn, utropade hon i det hon reste