Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 2

Kunde han ej anklega henne såsom hufvudsakliga orsaken till sin sons död? Dessa brådstörtade resor til lands och vatten detta jägtande hit och dit med den förklemade arfvingen, hvars lif hittills varit omgifvet af en sådan veklig lyx och så ytterst omsorgsfullt bevarats från den ringaste tillstymmelse till obehag — hvem kunde säga att ej allt detta inverkat skadligt på den lilla bräckliga varelsen? Och från hennes syndfullhet var det som alltsammans härledde sig. Hvilka ytterstsåförhatliga färger antog ej uu för henne, der hon satt sörjande vid sin lille sons sjukbädd, hennes förhållande till George Fairfax — hennes kelande med frestelsen, hennes åtrå efter det förbjudna sällskapet! Nu såg hon, såsom qvinnor bruka se i den klara efterbelysning som kommerBmed samvetsqvalen, vidden af sin förvillelse, det förhatliga i sitt uppförande. — Gud gaf mig mitt barn för att jag skulle förbättras, sade hon för sig sjelf, men jag fortfor att synda. Hvad var det doktorn hade segt? Gång på gång återkommo hans afskedsord för henne. Fadern skulle tillkallas. Men att tillkalla honom, att uppenbara sitt gömställe och sedan beröfvas sin son, som räddats från dödens grepp endast för ett slitas ifrån henne af en oförsonlig, skoningslös far! Ej en tanke på hvad Daniel Granger varit för henne. Under hela deras giftermål stod för att trösta och lugna henne. Hon endast tänkte på honom sådan han varit efter det olyckliga mötet i hennes brors atelier, och hon hoppades ej på medlidande af honom. — Och äfven om jag vore villig att skicka efter honom, vet jag ej hvar han är, sade hon slutligen. Jane Target påyrkade att hon skulle skicka efter honom. — Kunde ni ej telegrafera till Arden, sade hon. Miss Granger är säkert hemma och skulle nog skicka efter sin far, hvar han än vore. Clarissa ryste. Telegrafera till miss Granger! låta dessa kalla ögon se djanet af hennes förnedring! Det