Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 2

med Lovel? Det är en vacker afton och litot frisk luft skulle göra er godt. Clarissa var villig att uträtta ärendet sjelf. Det skulle åtminstone vara något som hon förmåddo göra. Hon skulle tala med läkaren och af honom erhålla löfte om, att han tidigt följande dag skulle komma till henne. Vid sjukbädden var hon af så ringa nytta. Hon kunde endast ha den lille i knät, då han tröttnade vid sin säng, och emellanåt bära honom urp och ner i rummet, Jane hvars nerver voro som jern gjorde alit det öfriga. Hon blickade ner mot sjukbädden. Det var svårt att lemna den älskade sjuke blott en enda halftimma. — Om han skulle bli sämre medan jag är borta? sade hon tvekande. — Var ej rädd för det, svarade Jano. Han sofver bättre nu än han sofvit på länge. Gud gifve att detta vore ett tecken till bättring. — Ja, Gud gifve det. Och ni glömmer ej medicinen klockan half nio? — Herre Gud min fru, tror ni väl att jag skulle kunna glömma det! — Då går jag, sade Clarissa. Hon tog på sig hatt och schal, hvarvid hon blef litet rädd för det bleka ansigtet som blickade mot henne från spegeln. De kläder hon bar då hon lemnade Paris voro de mörkaste och simplaste i hennes garderob. De hade nu hunnit bli ganska medtagna; men äfven i dessa röjde sig hos personen en viss elegans. I början gjorde luften henne litet yr i hufvudet, och hon vacklade på trottoaren. Men småningom blef hon van vid den skarpa Marsluften och bullret på Oxford-street, hvilken hon med hastiga steg närmade sig tänkande på sitt ärende, (Forts.)