Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 1

några förnyade besök och då ingen bättring visade sig, var han tvungen erkänna att dessa smås lif hänga vid en mycket bräcklig tråd. — Gossen har en god kroppsbyggnad och en förträfklig konstitution, sade han; jag hoppas att vi skola rädda honom. Rädda honom! En iskyla for igenom Clarissas ådror. Rädda honom! Var det då någon fara att förlora honom? Oh Gud! hvad skulle hennes lif vara utan detta barn? Hon såg på doktorn, likblek och mållös af förfäran. — Jag vill ej oroa er, sade han vänligt, men nödgas medgifva att fara är för handen. Om den lille gossens far är frånvarande, tillade han tvekande, och ni skulle vilja kalla honom hit, tror jag att det vore säkrast. — Oh, min skatt, min engel, mitt lif! utropade hon i det hon kastade sig ner vid barnets bädd, jag kan ej förlora dig! — Jag hoppas till Gud att ni ej skall förlora honom, sade läkaren. Vi skola uppbjuda allt för att rädda honom. Derefter vände han sig till Jane Target och gaf henne några föreskrifter rörande det sjuka barnets vård. — Finns det någon annan, sade Clarissa darrande på rösten och i det hon såg upp mot läkaren — någon annan som jag ken skicka efter jemte er — någon som kan bota mitt barn? — Jag tviflar på att det skulle vara till någon nytta. Denna casus är mycket simpel. Jag har femtio sådana om året. Men om ni vill ha någon annan läkare att se till den lille, så rekommenderar jag dr Ormond, som specielt egnar sig åt barnsjukdomar. Ni kan skicka efter honom om ni så finner för godt. : — Jag skall skicka efter honom denna minut. Kära Jane, vill ni gå. — Jag tror ej att det just nu skulle vara till någon nytta. Han är nu ute på sin rond. Det är för öfrigt ej någon omedelbar fara. Om ni vill skicka ett bref till honom i afton och bedja honom komma i morgon, så är det