Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 1

bäst. Kom ihåg att jag ej någon gång sagt sjukdomen vara hopplös. Men om ni hyser någon oro i afseende på gossens far, och han ej befinner sig allt för långt bort, vill jag verkligen råda er att skicka efter honom. Clerissa svarade ej. Hon lutade sig ner öfver bädden och gaf med stum oro akt på hvarje mödosamt andetag. Barnet hade först för en vecka sedan börjat tyna af och hade endast fyra dagar varit verkligt sjuk. Under den återstående delen af dagen befann Clarissa sig i ett slags dvala. Hon stirrade på barnet, stirrade på Jane då hon lagade till medikamenterna, på värdinnan då hon gång efter annan kom in för att se till gossen eller med vänlig oro fråga huru han befann sig. Hon försökte emellanåt hjelpa Jane, men kunde ej derföre att hon darrade för mycket på handen; emellanåt satt hon som en staty och blott stirrade framför sig. Hon kunde ej ens bedja — blott då och då framhviskade hon med sina torra läppar: Säkert vill ej Gud taga bort mitt barn ! I skymningen kom docktorn tillbaka, men yttrade högst obetydligt. Han höll på att lemna rummet då Clarissa hejdade honom med ett passioneradt, förtvifladt utrop. Tills detta ögonblick hade hon liknat marmor. — Säg mig sanningen, utropade hon. Blir han tagen ifrån mig? Han är hela verlden för mig — den enda varelse på jorden jag har att älska. Säkert vill Gud ej vara så skoningslös! Hvad kan en engel mer eller mindre göra i himmelen? Och kan är hela verlden för mig. — Min bästa fru, sådant bestämmes af en vishet som är öfver vår fattning, svarade doktorn vänligt. Tro mig, jag skall uppbjuda all min förmåga för att rädda den lille gossen. Har ni skrifvit till doktor Ormond ? — Ja, mitt bref lemnades på posten en timma efter er bortgång. — Då få vi höra hvad han säger i morgon. Nikan ej få höra någon bättre auktoritet. :Men jag måste bedja er min bästa mrs Graham — Olarissa hade kallat sig