Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 2

lif som skulle kunnat vara hennes om hon lyssnat till George Fairfaxis bön. Det var ej lätt för henne att förjaga den bilden ur hjertat, äfven då hon hade det käraste hon egde på jorden bredvid sig. De ömma bevekande orden, det allvarliga ansigtet kommo mycket ofta för hennes minne. Hon tänkte sig honom vandrande omkring i Brissel misslynt och förargad, tänkte på hans förebråelser och de uppoffringar han gjort för henne. Men från dylika svaga fantasier rycktes hon plötsligt tillbaka till det dagliga lifvets behofver. Hennes penningar voro nästan slut; resorna hade kostat så mycket, ech hon hade varit tvungen att köpa kläder åt Jane, I.ovel och sig sjelf i Briässel. Hon hade dessutom användt en sovereign på firger, penslar och ritpapper. Nu under det hon satt i skymningen betraktade hon fundersamt sina diamantringar, om hvilkas värde hon hade lika obestämda föreställningar som ett barn. Den tid var mycket nära då hon skulle bli tvungen att förvandla dem i penningar, Lyckligtvis var värdinnan en vänlig menniska, och rummen voro propra. Men Sohos luft är ej densamma som med hafsvindarne kommer blåsande öfver Yorkshires skogar och kullar; ej heller hade de här den glada Tuilerieträdgärden och Boulognerskogen för unge Lovels pro: menader. Jane Target var i riktigt bryderi af brist på lämpliga platser dit hon kunde föra barnet. Det var mycket lång väg att gå till S:: James park, och den unga modern var rent af rädd för omnibusar, i hvilka hon misstänkte att smittkoppor ech febrar jemnt och ständigt grasserade. Ibland togo de en droska och förde gossen dit samt läto honom mata ankorna och se på soldaterna. Men i parken oroades Clarissa af en ständig fruktan att få se någon som hon kände. På de mindre gatorna tyckte Clarissa att luften var för osund, och på de större var hon alltid rädd för att bli igenkänd. Under de promenader som Jane företog allena med barnet, led den arma modern outsägliga qval, fruktande att mr Granger skulle kunna