Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 2

dast var tillfällig, och vid det här laget är han nog utom sig af sorg öfver det steg ni tagit. — Hen rille beröfvagmig mitt barn, Jane. De togo en droska och åkte från Thames-street till Soho. Clarissa hade aldrig åkt genom hela City förr och hon tyckte att gatorna aldrig ville taga slut. Slutligen kommo de in i det lugnare qvarter för deras bestämmelse; men klockan var nu half elfva på qvällen och det var svårt att finns något hyggligt logis vid en sådan timma. Lyckligtvis var kusken en beskedlig karl som gjorde allt hvad han kunde för att hjelpa dem, frågade poliskonstaplar och bodbetjenter, tills han slutligen efter en mängd spörjsmål af en ostmånglare flek anvisning på ett lämpligt hus vid Dean-street. Här fann Clarissa en passaode bostad i andra våningen — en salong med tre fönster, knappt möblerad, men oklanderligt ren och proper samt en bredvid liggando sängkammare. Värdinnan var enka och blef något öfverraskad af att se resande med så få saker, men Iugaades af det distinguerade sätt som var oskiljaktigt från mrs Granger, äfvensom af kammarjungfruns närvaro. Kusken ofskedades med många tacksägelser jemte en riklig belöning, och så började Clarissa sitt ensliga lif i London. XLVI. Do utgjorde ett dystert hem dessa två rum för on som residerat på det präktiga Arden och varit omgifven af all den lyx och alla de oräkneliga beqvämligheter, som en grännslös rikedom kan förskaffa; öfver all beskrifning dystert förekom det Clarissa under de långa aftnarne då hon satt allena och försökte tänka sig in i framtiden. Hon hade sitt barn. Detta upprepade hon för sig sjelf om och om igen, liksom om orden haft någon trollkraft, någon makt att fördrifva brottsliga tankar på det