Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 1

rissas beslut. Hvarföre hade hon kommit till honom, om hon ämnade att resa sin väg genast: Huru dåraktigt att göra en sådan resa för ingenting! IIvarföre reste hon ej från Paris till London direkte? — Jag tänkte ej på det, Austin! jag var nästan från vettet den dagen, tror jag, sedan Daniel sagt mig att han ämnade skilja mig och mitt barn åt; och det tycktes mig så naturligt att fly till dig för att få skydd. — Nå, hvarföre reser du då ifrån mig? Himlen må veta att jag gerna låter dig dela mitt hem, sådant det är. Rummen äro tarfliga nog, det förstås, men vi skola förbättra dem efter hand. — Nej, nej, Austin, det är ej derföre. Jeg skulle vara fullkomligt lycklig med dig, men — men — jag har en särskild anledning att resa till London. — Clarissa! utropade hennes bror strängt, har denne man någonting att göra med detta? Har han försökt att narra dig bort härifrån till ditt förderf? — Nej, nej, nej! du borde känna mig bättre. Tror du att jag skulle vilja bringa vanära öfver min son? Hennes ansigtsuttryck sade honom att hon talade sanning. — Nåväl, Clary, ssde han med en lätt suck; du får göra som du vill. Jag förmodar att dina skäl äro giltiga, fastän du ej vill anförtro mig dem. Och så lemnade Clarissa Brissel tidigt nästa morgon och medföljde tillika med sitt barn och sin kammarjungfru det tåg som gick till Ostende. Här tillbragte de en natt på ett hotell af andra klassen. — Vi måste inskränka våra behofver så mycket som möjligt, Jane, för att penningarne skola räcka, sade Clarissa under resan. De hade rest i andra klassens kupse; men hon hade gifsvit en fempundsnot till sin bror såsom en godtgörelse för de utgifter han haft för hennes skull, utan att dervid nämna huru ringa hennes tillgångar vore. Den trogna Janes tjugofem pund hade betydligt smält tillsammans. Clarissa såg på de två ringarne på sitt finger