Göteborgsposten – 15 januari 1872, sida 2

i afsigt att upptäcka om hon verkligen menade allvar, om denna lugna ståndaktighet ej kunde rubbas ens af honom. Hennes ansigte var mycket blekt, ögonen nedslagna, munnen sast som på en marmorbild. — Clerissa! utropade han, jag har) blif it narrad från början till slut — ni har aldrig älskat mig ! Dessa ord förledde henne att åsidosätta den försigtighet som hittills bjudit henne att vara på sin vakt; hon höjde blicken mot honem — en blick full af kärlek och förtviflan, och ånyo sade han sig sjelf att framgång blott vore en tidsfråga. Hans pröfvotid wore ej slutad ännu; han måste nöja sig med att vänta änna litet längre. Då hon fått smaka bitterheten af sitt nya lif, sin hjelplösa och öfvergifna belägenhet, hvarunder hon endast hade ett sådant bräckligt rö som Austin Lovel att stödja sig vid, skufle hon helt naturligt komma till honom att söka tröst och hjelp. Men om under tideu Daniel Granger skulle bli mildare stämd, söka upp henne och taga nenne tillbaka till sitt hjerta med förlåtelse och kärlek? Denna händelse var möjlig; men i alla fall vore det dåraktigt; till och med farligt att pådrifva saken med allt för stor ihärdighet. Bättre att låta henne gå sin egen väg för en liten tid, då han nu visste att hon älskade honom. Han sökte upp kyparen och skickade honom efter en droska, samt återvände deretter till Clarissa som liknade en bildstod, der hon satt helt orörlig och gaf akt på regnet. De fingo straxt derefter höra ljudet af vagnshjul som kommo allt närmare. Mr Fairfax bjöd armen åt Clarissa och ledsagade henne ut ur trädgården; den förekommande kyparen gick på andra sidan och höll en paraply öfver hennes hufvud. — Hvart skall jag tillsäga kusken att köra? frågade mr Fairfax. — Till S:t Gudule. Forts.)